15-08-29

Lördag

30 mil och 1000:-

Länge tänkte jag att jaha, den här dagen är bara att glömma. Inget att rapportera om. Jepp, kopierade äver inledningen till det i förrgår.

Inte så att jag tänkte mörka det faktum att ha gått bom. Utan det hade jag kunnat nämna som hastigast i ett senare dagboksblad. För här gäller det att dokumentera... Både det bra och dåliga. Allt ska med. Idag gällde det alltså Trollemölla.
Och så är det ju att bli utan fisk här i Trollemölla något av det skamligaste man kan råka ut för. Det tycker åtminstone jag. När jag själv drabbas av det. Det har hänt någon enstaka gång, har jag bestämt för mig.
Nä, det var bara att det är lite tröttsamt att skriva så gott som samma saker varje gång när det handlar om flugfiske här i Trollemölla. Det mesta är sig likt ju. Så var det inte så värst längesedan jag var här sist. I början av maj. Nu var det i klubbens regi. Nättraby SFK och då är det alltid trevligt att prata med dem och få lite info vad som hänt. Jag har ju tänkt bli lite mer aktiv i klubben när jag går i pension.

Tillbaka till Trollemölla och hur gick det förresten med min föresats att enbart fiska med flytlina och använda en stor trollsländenymf?
Tja, så där...

Det är väl bäst att säga att helt bom gick jag inte men det var inte förrän sent på eftermiddagen det blev nödvändigt med en lite mer utförlig rapport. Först då plockade jag fram kameran också. Tog ett par bilder på omgivningar för lite bildmaterial vill man ju ha:

Jag fick faktiskt den första fisken redan efter cirka en halvtimmes fiskande. Och blev besviken över hur liten den var. Bara två kilo! Tänkte att det betalar man inte om inte precis 1000 kronor så åtminstone 950:- och kör 30 mil för. Jag började som jag brukar i nedre dammen men tyvärr var det alldels för mycket sjögräs och på tok för lite vatten där. Så jag gick upp till övre dammen, såg några vak, placerade flugan där och vips högg den.
Jag borde ha lärt mig att det inte är en garanti att man fortsätter i den stilen och man får sina övriga tre fiskar i rask följd. Har man otur kan det tvärtom bli enda fisken.
Det var inte bara jag som kände mig besviken över att det var så mycket "småfisk" i dammarna. Eller i dammen. För jag tror de satt ut extra mycket fisk i Övre Dammen eftersom det var så lite vatten i Nedre.

Nå, jag hade i alla fall fått en fisk, tänkte jag, och det räddar ju dagen hur det än går resten av tiden. För sedan hände inte så mycket för min del. Det visade sig även att absolut inte alla regnbågarna var små utan även fisk i 3-4 kilosklassen bars ner till vindskyddet under dagen.

Men jag var trogen min föresats att bara använda flytlinan och att den stora trollsländenymfen inte var helt fel bevisade nästa tvåkilosregnbåge vid elva-tiden. Att det blev just en tämigen stor trollsländenymf jag bestämt mig för beror även på att då undviker man de irriterande nappen från alla småöringarna som finns där. Annars hade jag lika gärna bestämt mig för en mindre nymf eller varför inte March Brown.

Men vad är det som gör att jag år efter år, gång efter gång lägger ner nästan 1000:- och kör de här 30 milen hit och tillbaka? Och inte bara jag för den delen. Kan det ens räknas som äkta flugfiske? Hur svårt kan det vara att dra upp fisk som regelbundet matats med pellets och fått äta sig feta i helt konstlad miljö? De tar väl på vilken skämtfluga som helst, eller?
Nja, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. I så fall skulle ju alla 15 fått sina fyra fiskar första timmen. Men visst kan en skämtfluga fungera ibland för här precis som vid allt annat fiske styr slump och tillfälligheter till en del hur det går.
Jag tror många ser det som en trevlig utflytk. Social samvaro och liknande. Det är fint och välordnat. Jag ser det nog mest som en utmaning. Precis som vid gäddfiske eller säkert vid vilket fiske som helst är det ju så att ju svårare det är desto roligare blir det när man äntligen får napp. Och särskilt här, inte bara hugg utan att fisken följer med ända upp på land.

Här en bild jag tog sent på eftermiddagen vid Nedre Dammen:

Suck, där brukade jag sitta, ja just sitta för då håller man en låg profil och med solen och ljuset i ryggen och med polarisande solglasögon brukade jag se hur regnbågarna patrullerade där utanför och jag brukade få ett mycket spännande, som jag uppfattar det, äkta flugfiske. Idag gick det inte alls. På tok för lite vatten och jag såg inga fiskar där överhuvud taget.
Men lyckgligtvis uppstod ett liknande scenario i Övre Dammen, längst bort, vid bäckens inlopp.

Där hade flera regnbågar samlats. Där gick de och vakade ibland. Patrullerade. De kom och inspekterade flugorna och vände om. Det var flera som stod där och trugade. För det mesta ignorerade de vad som bjöds. Omkring 15-tiden uppstod ett läge där jag stod på ena sidan och en annan klubbmedlem på den andra. Han klagade på att de struntade i vad han än knöt på för fluga. De bara kom och tittade och vände om.
"Jag tror jag testar en torrfluga" sa han till sist. "Ja, gör det", sa jag. Själv bytte jag ut min stora trollsländenymf som de varit framme och stirrat på flera gånger, mot en March Brown. Samma där. De bara kollade lite slött och så vände de. Fast en gång gjorde en ett riktigt utfall och jag gjorde motryck men kände inget. Han på andra sidan frågade om jag också satt på en torrfluga. "Nä, det har jag inte ro till", svarade jag. Då fick han en på sin torrfluga. Efter en lång kamp bärgade han den.

Då bytte jag också till en torrfluga. Man är ju inte sämre än man kan ändra sig.

Och minsann! Efter bara några kast såg jag hur en, som jag uppfattade det, cirka tvåkilos ändrade kurs, simmade mot flugan, steg och tog den.
En syn jag inte kommer att glömma.
Jag lyfte spöt och fast fisk! Nu kommer vi till en annan orsak till jag återkommer hit. Nämligen vilken känsla det är när de sätter fart. Och hur fel man ofta har när man uppskattar dess storlek när man ser dem i vattnet. För den här visade sig långt om länge, väga 5,2 kilo! Och som sagt, att uppleva känslan hur viktigt det är att landa fisken. Att få upp den. Där tog jag för ovanlighetens skull hjälp med själva håvningen. Det var herr ordföranden själv som bistod i den sista, kritiska fasen.

Jag placerade torrflugan där på gällocket men den syns inte så tydligt. Det var en svart fluga med vit polyvinge och fallskärmsbundet hackle. Att regnbågen är så blodig beror på att jag brukar skära av gälbågarna på dem efter jag slagit dem i huvudet. Detta för att få väck blodet. Köttet lär bli bättre då.

Han som fick den första på torrfluga kom tillbaka och fortsatte. Han hade flera påslag och en tog hans E-12:a efter att ha dragit ut hela fluglinan och en bra bit av backingen. Därefter försvann ansamlingen av regnbågar där, vad jag kunde se.

Ja, det var några anledningar till att jag återvänder gång efter gång. Inte att förglömma det faktum gemensamt med allt fiske; att man aldrig vet vad som händer i nästa kast. Jag menar, hur ofta får man en femkilos på torrfluga?
Det är förstås det jag måste dokumentera ordentligt.

Den här sista bilden illustrerar det tråkiga efterarbetet:

Hur man måste ta hand om fångsten när man trött äntligen kommit hem på kvällen. Men även förstås att det kommer att bli många goda fiskmiddagar framöver. Ännu en anledning: dioxinfri, god och näringsriktig mat som en extra bonus.

Lite annat allmänt: Jag hade tre hugg och bärgade tre fiskar. Det gäller att förvalta sina napp. Tacka Kamasan för det. Ja, även torrflugan är förstås bunden på Kamasan metkrok.

Jag stannade inte tiden helt ut. Det blev väldigt varmt sent på eftermiddagen för vinden dog ut och det kändes inte jag skulle få någon mer fisk.

Tror de flesta fick fisk. Jag glömte titta i fångstjournalen om jag möjligtvis fick dagens största. Kanske, kanske fick jag det...

Nämnde jag att jag fick den på torrfluga...?

Undrar förresten om det bara jag som tycker det är långt att köra för att fiska; 30 mil? Förmodligen. Det är ju många som exempelvis kör upp till Jämtland och Lappland för att fiska. Egentligen är det bara lite jobbigt att köra hem. Dit går hur bra som helst. Men efter att ha gått upp tidigt och fiskat hela dagen känner jag mig lite däven och trött på hemvägen. Fast jag har strategier för att inte somna vid ratten som tur är.