15-10-11

Söndag

Två gånger chans

eller

Aldrig på en söndag

Jag fattar inte varför jag ska hålla på och fiska på helgdagar när jag är ledig så mycket annars. Jobbar ju halvtid. Kan det vara för det är så kul att jag ändå måste ut?
 
Fast nog ser det inte så där jättekul ut på den här bilden:

Kallt, ruggigt och kulet. Höstlikt. Fast själv bilden är fin, tycker jag.
Men ibland uppkommer en del logistiska skäl till att det lämpar sig att fördriva lite tid ute vid kusten även om det råkar vara söndag. Fast efter idag får de skälen bli extra tungt vägande. Egentligen är det inte så mycket att orda om idag över huvudtaget. Fortsätter att söka upp ställen i lä. Den friska till hårda ostliga vinden fortsätter.

Idag blev det längre ut än sist med förhoppningen att antalet gäddor skulle vara mindre men desto större. Det gick väl så där.

Här en trikilos:

På det stället hade jag chans nummer ett. Grunt och stenigt. Hade väl fått de första 5-6 gäddorna i snabb följd. Hade lagt ett kast mellan två stenansamlingar. Då kom en våg. En liten svallvåg närmade sig flugan. En cirka tvåkilosvåg.
Bäst jag funderade på om jag skulle låta den ta den eller rycka undan flugan kastade sig en stor gädda över flugan. Den hade stått bakom en sten och med våldsamt plask och jättevirvel var den på. Jag höjde spöt förstås men slet zilverzaran ut käften på den. Snopet. Men jag hade knappt känt något motstånd vilket innebär att det hade inte gäddan heller och alltså var chansen god att den skulle försöka igen. För att det rörde sig om en i femkilosklassen stod helt klart. I de lägena brukar jag göra ett eller två kast åt ett helt annat håll för att låta alla inblandade lugna ner sig.
Men vad hände när jag la ett kast på samma ställe? Jo, att den där mindre gäddan högg. Den rumsterade om, snodde hit och dit, plaskade och hade sig och när den äntligen var landad och lossad hade den stora gäddan tröttnat och lämnat byggnaden. Snopet.

Den här hoppande gäddan har ingenting med texten ovan att göra. Det är en annan:

Fortfarande gäller att jag vill ha en gädda på minst fem kilo innan jag byter tillbaka till den supertunga utrustningen.

Men det är lärorikt och roligt med utmaningar och nya sätt. Man ska inte bli fast i det gamla och invanda. Bland annat har jag lärt mig att man kan göra zilverzarorna ännu lättare och fortfarande ser de lika stora ut i vattnet.

Här en där den röda bindtråden börjar bli sliten i akterdelen av flugan. Trots flera lager lack håller det inte för en kombination av peanges gripkäftar och gäddans dito.

Så idag tänkte jag utnyttja det lite ovanliga förhålladet att den långvariga ost-nordostliga vinden tappat av Östersjön på vatten och skapat både lä och lågvatten där det annars är svårtillgängligt.

Som här till exempel:

Fast det var långt och jobbigt att gå dit. Strandvegetationen är som högst och frodigast nu. Ofta högre än mig själv. Plus att den döljer alla stenarna så man snubblar och har sig. Och istället för en massa ålgräs i ytan fick jag istället tångruskor. Olika sorter. Det finns faktiskt väldigt många: Både bladtång och blåstång, sockertång och fingertång, för att inte tala om plattång och rörtång. Det gällde att kasta prick emellan.

Där fick jag i alla fall chans nummer två. På exakt samma sätt. Först en mindre gädda som satte fart mot flugan. Och så den stora som hann före men även den missade i hugget. Trots ivrigt kastande efteråt fick jag ingen av dem att hugga. Ingen annan heller för den delen på hela stället och jag var nog där ett par timmar. Bara några matta svallvågor av tveksamma gäddor. Däremot skrämde jag iväg flera stycken när jag vadade omkring och letade öppningar mellan tångbältena och stenar. Men utan att lyckas något vidare.

Därefter såg jag verkligen fram mot det sista stället på dagens agenda. En bekväm, lagom grund vik med ganska mycket sandbotten. Då hade jag blivit på gränsen till att börja svettas av allt gående plus att solen börjat värma. Och vad fick jag se?

Nja, inte den här hoppade gäddan utan att den viken var upptagen. Av ett par vadande spinnfiskare. Inte ville jag störa dem utan jag gick en omväg runt dem, vidare till bilen, bytte om och körde hem. Hade jag inte tid att passa på eftermiddagen skulle jag kunnat söka upp något annat ställe för så mycket var inte klockan.

Till saken hör också att jag som nu på tisdag ska till Trollemölla. Annars skulle jag nog ha valt morgondagen, måndag, till att fiska gädda på. Men jag vill ju inte fiska två dagar i sträck. Någon måtta får det vara.

En sak är också säker; i Trollemölla behövar man inte förargas över att fisken hugger för tätt. Där är varje napp guld värt. Ibland får man vara nöjd om man får en enda fisk. Där finns absolut ingen fångstgaranti nämligen trots att man kanske kan tro det. Det är också därför det är så spännande att fiska där. En utmaning. Varje hugg och fisk betyder så mycket.