16-03-23

Onsdag

(Nästan) bara toppnoteringar idag

Ja, för ofta är det gäddor på tre till fyra kilo som brukar toppa listan. Idag blev det en liten stackare som förstörde statistiken. Så vad kan det bero på att det idag blev precis tvärtom fångstmässigt? I vanliga fall ett antal smågäddor med kanske en enda lite större gädda mellan tre och fyra kilo i topp? Vädret?
Snöblandat, envist regn och ordentligt kyligt och lågvatten?

Som det syns på bilden:

Nej, tror inte det. Eller kanske det bidrog lite. Huvudorsaken var nog den sträcka jag utsåg till dagens. Jag kan förresten säga att det blev en närapå svettig dag. Bokstavligt. Det var en avlägsen belägen del av kusten nämligen som det tog mig lång tid att gå till. Ovanligt långt, för att gå en bra bit det första man gör på morgenen brukar jag alltid rekommendera för att få upp värmen.
Allra längst bort och där jag började kasta, har jag inte varit på minst 10 år. Stenigt och svårvadat mestadels. Även det bidrar till rörelseenergin och när man väl fått upp värmen så man börjar svettas kan det vara svårt att bli av med den. Utomskärs och därmed är det havsöringscountry så här års. Kanske ännu lite mer än inomskärs förresten.

Och det är ju själve ¤""&%&#"!! att när jag väl får en fin gädda att varför ända in i ¤""&&#)@£!! kan den inte väga ett eller två kilo till?

Som den här:

Massivt tung och lite över fyra kilo. För alla djuvänner där ute kan jag säga att jag la upp den högst tillfälligt på en väldigt lämplig, flat sten bara ett par sekunder. En sten som syns på den första bilden långt in till höger.

Nå, egentligen är det ingen big deal för mig även om det är lite förargligt. Än har jag ju inte uppfyllt målet att få en sådär sju-åttakilos gädda på ett #4-spö. Men vill jag påpeka än en gång; målet är ju att visa att det går att få sådana gäddor med en fluga som är så pass lätt att den går att kasta med ett #4-spö. Inte att jag rekommenderar folk att fiska gädda med så lätta grejer. Det kan vara värt att poängtera att idag använde jag dessutom en One-Size-fluga. Som ju är betydligt kortare än de zilverzaror jag annars använder. Men när jag väl får en så pass stor gädda, vad ska jag göra då?
Nja, jag vet inte riktigt. Förmodligen går jag väl över till ett av mina #5-spön. Då behöver jag åtminstone inte oroa mig för att knäcka spöet. Jag märker ju att jag ofta glömmer att vara försiktig med det spö jag nu använder och det är ju synd att råka fördärva det.

Så är det nya rön i min egen interna hullingslösdebatt. Det börjar utkristallisera sig ett allt tydligare mönster. Efter 7 fiskedagar och 49 landade gäddor. Neutralt är att jag inte tycker de missar oftare i själva hugget. Det händer ju då och då att man bara känner ett nafs, ser en virvel och så inte mer. Inte i det kastet i alla fall. De brukar ju ofta försöka igen. Men under själva den så kallade kampen ser jag en tendens att de lossnar lättare. Särskilt om de går upp och skakar frenetiskt på huvudet. Och alldels särskilt om man ger slaklina. Det får jag upphöra med att låta gäddan gå under tiden man vevar upp löslinan. Det gäller förstås bara de lite större gäddorna. De mindre är det bara bra att de släpper. De brukar jag förresten inte veva upp löslinan för, utan de drar jag in direkt. Det rör sig trots allt inte om så många stora gäddor.
 
Men det positiva överväger. Att de blir så lätta att lossa. Egoistisk som jag är, är det minst lika positvt för mig själv som för gäddorna.

Som på den här:

Återigen; jag behöver inte ens gripa tag i fisken utan det räcker att med tummen och pekfingret ta ett lätt grepp om det röda på kroken och vips är den fri. Men framför allt i de fall där kroken sitter inne i käften. Då går det betydligt snabbare och lättare än innan att lossa kroken. Så visst blir det en vinn-vinn-situation för bägge parter.

Idag uppstod det här problemet att när ska man egentligen få räkna en gädda som fångad? Som ju måste platsa ganska högt på en lista med onödiga i-landsproblem, jag vet. Men i alla fall.
Först hade jag en gädda, även den i fyrakilosklassen, som jag hade på en stund. Ända tills den gick upp och skakade och krängde och flugan for ut och fjärdrade tillbaka. Den fick givetvis inte komma med i statistiken. Efter ett tag fick jag en till. En av dem jag bokade till 3,5 kilo. Den hade jag intill mig en stund för att försöka få några bra bilder på. Då gick även den upp och skakade loss flugan. Men den räknade jag alltså som fångad. För, resonerar jag, om jag verkligen ville ha den, alltså säg att det var en havsöring som jag till varje pris ville behålla, då hade jag ju agerat på ett helt annat sätt och då hade jag lätt kunnat gripa tag i den och säkra den.

Det var ju märkligt vad gott om anskrämliga, fula wobblers jag hittar helt plötsligt. Förra året var det knappt någon alls och nu går det knappt en dag utan att jag stöter på sådana här:

De bara ligger där och liksom talar till mig och säger: Ta hem mig! Ta hem mig!
Då slogs jag av en skrämmande tanke! Tänk om det är en fälla? Tänk om det är vad de verkligen vill? Mer och mer misstänksam blev jag.
Plötsligt klarnade allting. Förut gick det bra. På den tiden jag tog hem dem, samlade ihop dem och så brände jag upp dem när jag eldade upp löv och kvistar på våren. Men så slutade jag med det.
Tog bara hem dem och där låg de och drällde. Det var då det började hända otäcka saker. Olyckor, bränder och sjukdomar härjade i grannskapet. Allt fler drabbades av hemska mardrömmar. Fastighetspriserna sjönk. Mer och mer började jag misstänka de till synes så oskyldiga jerkbaiten och wobblerna...
Nu fattar jag varför de gav en så obehaglig känsla i närheten av dem. Och nu förstår jag att det inte var inbillning att de flyttat på sig under nätterna... Att de utstrålar onda vibrationer... Att de glöder hatiskt i mörker... Och att allting i dess närhet möglade, vissnade och dog... 
Nej, de är inte att leka med utan de måste destrueras genast. Så den här tog försiktigt i nypan och slängde helt sonika in i ett tätt, taggigt buskbestånd.
Där skall den ligga i evinnliga tider och förgäves utstråla sitt hat och elakhet. Där skall den ligga i Evigheters Evighet intills Tidens Ände då den sprängs av sin egen inneboende, växande ondska med en stinkande knall!
Jodå, så är det absolut.

Framåt elvatiden upphörde regnet och vinden mojnade och dog nästan. Då hade jag gått tillbaka till startpunkten och bilen. Gick iväg till ett annat ställe och höll på en timme till men helt utan resultat. Vilket jag tyckte var märkligt. Men skönt och vilsamt i stark kontrast mot den första sträckan eftersom det var bekväm sandbotten och spegelblankt. Visst, såg någon ointresserad liten gädda men mer blev det inte. 

Tyvärr kunde jag inte genomföra del två av dagens fiskeaktiviteter. Nämligen att på hemvägen köra en sväng om båten och måla bottnen. Jag hade med mig grejer till det men det småregnade fortfarande och båten måste nog ha minst ett par timmars sol på sig för att det skulle bli bra.