16-04-05

Tisdag

Bara ett hugg idag

Eller "Studierna avslutade" eller "Årets utan tvekan varmaste dag" eller "Helt osannolikt fiske". Eller för att uttrycka sig som man helt uppenbarligen ska: "En stygg och sjukt grym gädda".

Idag fattar jag att vissa trovärdighetsproblem kan uppstå. Men jag hävdar att allting är helt och hållet sant. Jag tror eller åtminstone hoppas att alla som kollar min fiskedagbok regelbundet håller med om att genom den flyter den allra som renaste Sanningens Silverflod fram. Okej, möjligtvis med ett litet undantag och det är förstås var jag varit. Mina ställen. Men cosi van tutti som det står i visan eller snarare operan. Det vill säga "Så göra de alla". Mörkar sina fiskeplatser alltså. En gammal fin tradition sedan urminnes tider.

För att ta det från början och knyta an till förra gången jag var ute, hade jag vissa våg- och kameraproblem. Men efter jag rotat igenom mina förråd hittade jag en del saker jag kunde komplettera med. Fick för mig att ta ett kort på diskbänken i tvättstugan där jag brukar lägga fram saker jag ska ta med mig på dagens fisketur. Bland annat den våg jag har med mig när jag båtfiskar och ett par gorilla-pods. Den gamla vågen syns längst bak på bilden och det orangea föremålet är ett skohorn. Jag till och med kalibrerade båtvågen med den här fyralitersdunken med spolarvätska jag förvarar i garaget.

Inte att förglömma tre gamla vit-sara-hybrider och det diamantbryne jag använt till att fila ner hullingarna på dem med. Jag vill gärna ha med det sistnämnda i fiskevästen.

Precis som förra gången var det så gott som helt vindstilla. Vilket är sällsynt rent generellt här.
Alltså, jag är inte vidskeplig och tror inte hela Naturen, Gud och Fan och hans morfar rättar sig efter vad jag gör eller inte gör men som i söndags sjösatte jag båten. Men den var inte riktigt sjöklar än. Framför allt måste motorn göras klar och provköras plus lite andra småsaker. Annars hade det varit ett perfekt båtfiskepremiärväder idag. Men när det väl blir klart kan jag garantera att massvis med tänkbara båtfiskedagar kommer att blåsa inne. Men hoppas jag har fel förstås.

Istället fick jag välja ett ställe där det alltid blåser. I alla fall lite. Nämligen Torhamns Udde. Första gången för i år. Nu kanske alla ni därute förvånat höjer på ögonbrynen. Både du, du och du. Ni tänker förmodligen att är jag dum eller vill jag verkligen få folk att tro att jag bara fick ett enda hugg på ett av Blekinges aboslut högst topprankade ställen när det gäller gädda. Javisst ja, blir nästa tanke, han (jag alltså) erkände ju nyss att det är det enda jag ljuger om; var jag håller till.

Kom väl fram ganska tidigt och la väl första kastet lite över 07. Vadade och kastade. Tog in flugan och förflyttade mig steg för steg. Timme efter timme utan minsta hugg, virvel eller efterföljare. Men när jag som av en händelse råkade fästa blicken åt sidan upptäctke jag den här ett par, tre meter ifrån mig:

Ser ni den? En cirka 3-4 kilosgädda som stod och sov på ungfär knädjupt vatten och inte märkte mig först. Det visade två saker. Dels att jag rörde mig tyst och försiktigt och dels att den måste ha sett flugan men struntat i den.
Nå, då fanns det i alla fall gäddor, tänkte jag. Torhamns Udde är ju inte vilken liten udde som helst utan ett enormt stort, fiskbart område med olika biotoper. Men därmed inte sagt att det är lättfiskat. Åtminstone tycker inte jag det. Särskilt när man som jag, så pass sällan åker dit. Och särskilt nu på våren är det alltid lurigt var gäddorna håller till.

Jag hade valt en sträcka där bottnen såg ut som på bilden ovan. Lättvadat (fast lite dyigt här och var), lagom djupt och så gott som vindstilla. Och så började det klarna upp till det som skulle bli årets absolut hetaste dag. Skönt och rogivande med andra ord. Det började hända små saker. Där det brukade vara bäst, såg jag i alla fall försiktiga små vågor växa fram. Som lite blygt och långsamt närmade sig flugan men ingen vågade sig ända fram. Ingen var ens i närheten att hugga. Så visst började jag bli allt otåligare; hallå där, kom igen nu! Var inte blyga! Men ingen anmälde sig.
Men då hände det!
Ja, inte det som ni trodde. Men plötsligt bara råkade jag få syn på en stor gädda som lite lojt kom simmande. Den kom snett utifrån och bara rundade mig och försvann inåt. Men inte skrämt eller verkade ha det minsta bråttom utan den var nog bara på genomresa. Och den var stor!
Ofta ser fisk mindre ut i vattnet än när de kommer upp på land så jag skulle gissa på så där en 7-8 kilo.
Spelar absolut ingen roll för varken den eller någon annan fick jag där. Trots att jag givetvis la massvis med kast efter den. Så till sist vevade jag upp och en aning frustrerad vadade in till land och gick iväg till en annan sträcka. Började nästan svettas faktiskt för nu sken solen och fortfarande knappt någon vind.
Vadade väl ut och började kasta. Varken såg eller kände något där heller. Inga dammoln på bottnen efter ivägskrämda gäddor ens. Det verkade helt dött i stiltjen och solskenet. En bra stund i alla fall.
Men då hände det!
När jag tog in flugan och sånär skulle ladda för nytt kast, upptäckte jag att den hade en stor följeslagare. Jag bara skymtade en långsträckt och fet skugga. Tänkte att den hinner aldrig ta. Eller snarare vill inte. Precis som alla de andra. Men det gjorde den. När jag höjde spöet var det fast fisk! Vilken känsla!

Oj, vilket plaskande, så när som brutna spön och vild kamp det blev! Hur skulle det gå med bara ett #4-spö?
Svaret är att det gick hur bra som helst. Jag har fått trekilosgäddor som bjudit betydligt mer motstånd än den här. Jag tror inte ens jag hörde slirbromsen knarra en enda gång. Det var bara att försiktigt baxa in den, ta fram kameran och börja ta bilder. Jag tror inte den hade lekt och det kan ha varit det som hindrade den från att riktigt ordentligt sprattla och ha sig.
Visst funderade jag på att vada inåt och leta upp en lämplig sten och placera ut filmkameran på men det var väldigt långt in plus att det fanns områden med massvis med mindre sten som skulle göra det väldigt svårvadat så jag lät bli.

Men vägde den gjorde jag. På båtvågen som jag nyss kalibrerat. Sex komma fem kilo. Det får jag vara nöjd med. Fast jag trodde och hoppades den var ännu större.

Men att just den högg när ingen annan, mindre, gjort det och särskilt nu när det var helt lä och solen stekte... Tja, så är det ibland... Otur vägs upp av tur. Det märkliga var, bland annat, att när jag givetvis fortsatte ivrigare än någonsin och fiskade av ett stort område, inte såg en enda gädda till. Inte för att det gjorde så mycket för jag var förstås supernöjd med den jag fått men ändå...

Tja, vevade väl upp, vadade iland och gick tillbaka till bilen. Långsamt och hade skalat av mig regnkappan, sydvästen och mössa under och halsduken för att inte bli svettig. Fick nästan tränga mig fram bland alla fågelskådarna. Om det nu var så alltså att jag verkligen befann mig på Torhamns Udde förstås.

Men sant är att jag körde till ett annat ställe på hemvägen och prövade. Inte heller där fick jag minsta känning eller ens en efterföljade gädda. Däremot skrämde jag iväg några stycken. Bland annat en i 4-5-kilosklassen.

Så måste jag ju föreviga den gamla, vita gäddsaran men problemet med min kamera är att så fort det blänker lite så har den svårt att separera färger och allt blir bara vitt. Det gäller både flugor och blanka fiskar. Kom på att pröva att doppa ner hela handen i vattnet. Och minsann; det funkade bra:

Experten ser genast att det är en old-style gäddsara. Numer, sedan flera år tillbaka lindar jag den röda bindtråden en bit nedanför krokböjen och lackar, innan jag lägger på vingen. Detta för att undvika att hela vingen vrider på sig så lätt.

Tja, med den gäddan kan jag anse bägge studierna som avslutade. Nu är jag väl medveten om att rent vetenskapligt går de inte att godkännas. Möjligtvis på KI, alltså Karolinska Institute (ha, ha!). Kanske, kanske om jag känner för det, ska jag sammanfatta dem i ett så kallat paper. Tid borde jag ha för nu jobbar jag bara halvtid och knappt det. Men den tid jag har avsatt för fiske har varit så fylld så gott som hela vintern så jag har inte ens påbörjat den där flugbindningsfilmen jag tjatat om. Annars brukar det bli ett längre fiskeuppehåll varje vinter med is och minusgrader då man både för tid och lust att syssla med sådant men så icke i år. Jag skyller på det.

Mycket riktigt, dagen efter hade jag bestämt mig för att jag måste ner och provköra motorn och göra båten helt klar. Åh, då tar jag med mig ett spö och gör några kast! Men icke. Sydvästlig kuling. Men jag fick motorn testad och körde en sväng på Borgmästarfjärden och det gick bra. Så får vi se hur vädret blir och när jag kan ut och båtfiska.