16-10-07

Fredag

Q.E.D

Även idag hade jag ärenden in till stan och vad är lämpligare då än att passa på att köra en omväg ut till något passande fiskeställe? I synnerhet som jag inte visste om det även kommande helg skulle vara fisketävling här. Jag har ju inte stenkoll men jag har för mig att det föreligger risk för det. Jag kan icke räkna dem alla, dessa olika gäddfisketävlingar som ständigt pågår. Det är också det som är så bra med vadningsfiske att det inte är så omständigt och krångligt som när man ska ut med båten. Det är bara ta på sig vadarna, som jag gör hemma faktiskt, köra ut någonstans, parkera, gå ner i vattnet och börjar kasta. Typ. 

Som ett litet vagt mål för idag ville jag ha de där tio gäddorna med en fyrakilos på topp som jag nämnde förra gången. Jag kan väl redan nu säga att så blev det inte. Jo, 10 gäddor faktiskt.

Precis som sist gällde att hitta ställen i absolut lä. Dit söker sig både jag och gäddorna i sådant här väder. Särskilt om samma vind hållit på i flera dagar. Vilket den har, i kulingstyrka för det mesta dessutom. Och precis som sist av hittills oförklarlig anledning vände vattnet under dagen och istället började stiga igen. Slutligen, precis som sist, körde jag med samma utrustning. Samma fluga till och med fast den fått ny tafs. Det började lite lagom med att jag plockade en och annan ordinär tvåkilos.

I år är hösten sen men kom desto hastigare, kan man säga. Från ena dagen till den andra. Det medför bland annat att det finns en hel del ålgräs kvar där de brukar ha försvunnit vid det här laget. Även att vatttnet kylts ner hastigt just genom den ihärdiga frånlandsvinden. Det varmare ytvattnet blåser bort och det kallare underifrån, väller upp. Det kändes också även om jag till idag tagit på mig ännu lite mer kläder. Men precis där jag inledde fisket, hade jag inte många meter från bilen.  Därför, efter någon timmes fiske, gick jag iväg på en ganska lång prommis; kanske mest för att få upp värmen ordentligt. Det visade sig leda till ett lyckokast, om uttrycket tillåtes.
Där fick jag nämligen på en gädda som skulle kunna rädda vilken dag som helst. Den största sedan i våras. Men... Hm... Den får trots det finna sig i att hädanefter gå under namnet lill-gäddan...

Som syns på bilden satt kroken långt ut i käften på den.

Då gäller det att ta det försiktigt för då kan de relativt lätt skaka loss den, hullinglös som den är. Jag ville ju förstås ta en gädd-selife men först var jag tvungen att dokumentera den på bild.

Det är alltid en stökig och besvärlig tillställning där vad som helst kan hända. Jag väntar bara på den stunden där jag precis knäppt på kameran, har tio sekunder på mig, försöker backa tillbaka ett par meter, snubblar på en sten, ramlar baklänges med gäddan i famnet och kameran knäpper av och det enda som syns på biden är mina två ben rakt upp i luften.
Nå, så roligt ska vi inte ha. Än.

Bilden blev riktigt bra, tycker jag:

Jag vägde den visserligen inte men att den var på minst fem kilo råder det ingen tvekan om. Hade jag fått den för ett par veckor sedan i båten, hade jag definitvit mätt den och kunnat anmäla den till Gäddfajten med gott samvete. 85 till 90 cm absolut! Men inte grämde jag mig för det inte.

Fick väl en till och jag summerade. Sex stycken och four to go! Ja, jag ville ju gärna ha mina tio. Okej, tar väl ett ställe till, det hinner jag. Jag hade som sagt vandrat iväg en bra bit från bilen men det var bara skönt att få upp värmen igen genom vandringen tillbaka.

Tillbringar man så mycket tid här ute i Karlskrona skärgård som jag, kan man ofta fylla ut bildmaterialet med olika flytetyg. Ofta militära men sist blev det både en mystisk grävskopetransport och kajaker. Idag råkade jag få syn på något helt annat och var tvungen att stanna till och titta närmare erfter:

Den, vad det nu var för något, fräste fram i hög fart nästan rakt MOT vågorna. I kulingen. Visst kallas det brädseglare? Det såg jättetufft ut! Verkligen imponerande.

Ställe nummer två var mer inomskärs och därför plågades jag av ålgräset. Men hade tur och fick två nästan genast. De högg innan det häktade på ålgräs. Det var en ganska kort sträcka men det var ju attan om jag inte ska kunna få två till, tänkte jag. Så kom jag på att jag nog behövde en ny vinjettbild. Vadade in och ställde mig framför en hög vass och tog ett par bilder. Vadade ut igen och minsann om jag inte fick nummer nio efter bara en liten stund. En kvar! Men stället hade nästan tagit slut... Och mer och mer ålgräs blev det...

Men så... Såg lite vågrörelser efter flugan... Så högg det... Nummer 10...

Den här; kolla, kolla, kolla!

Den är det största på många år för min del. Jag vägde den. 8,6 kg. På min digitala våg.
 
Så i min lilla värld av fiske utgör den lite av en världssensation. Här finns egentligen utrymme för en lång skildring av den fruktansvärda kampen mot monstergäddan! Åh, som den for iväg och attans så länge jag fick hålla på! Som den slet och drog! Halva backingen ute! Och så nära jag knäckte spöt! Vilken dramatik!

Men tyvärr, gott folk. Så var det absolut inte. Varken lill-gäddan eller den här, gjorde särskilt mycket väsen av sig. Bägge var oväntat fogliga och kunde lätt ledas in. Och höll sig även fullständigt stilla och lugna när jag fotade dem. Fast den här gången blåste kameran ner från stenen. Lyckligtvis fastnade den i lite vass som växte intill. Den är visserligen helt vattentät men hade det varit djupt vatten där hade det tagit tid att fiska upp den.
I stundens hetta och upphetsning tänkte jag inte på att sätta på videoinspelningen. Varken när jag höll på med lill-gäddan eller den här. Jag har inte haft med mig filmkameran nu i höst heller.
Men det absolut viktigaste var förstås att även bilden på stor-gäddan blev nästintill perfekt. Så kul!

Men det ska jag säga att hade detta hänt i somras, från båten, hade jag säkert hållit på än att försöka få upp den! För så stor skillnad kan det vara har jag åtskilliga bevis på.
Inte heller grämde jag mig överhövan att jag fick den här nu när Gäddfajten är slut. I'll be back, säger jag i den frågan, nästa år.

Nu ska jag inte gotta mig alltför mycket åt att jag fick den på en liten och lätt fluga som går alldeles utmärkt att kasta med ett så pass lätt spö som #4 (Okej, spöet är klassat till 4-5 men det är coolare att enbart säga #4). Det förvånande är egentligen att det tog så pass lång tid innan det hände. För stunden låter jag det stanna vid dagens rubrik men helt omöjligt är det inte att jag återkommer i frågan.
(Lägg märke till att jag inte använder klyschan "nu ska vi suga på den här karamellen ett tag" som sportreportrar är så försjusta i.)

Och jo, jag la ut förra gångens dagboksblad efter dagens fisketur, så då visste jag vad som skulle hända. Men det tar ett par, tre dagar, ibland fler, att skriva och få ut rapporterna.