16-10-18

Tisdag

På tok för lätt

Nej, det var inte spöet som var för lätt. Absolut inte. Och inte gäddornas storlek. Aboslut inte. Det var istället hur det gick att fiska. Det blir så ibland att man får alldeles för mycket.
Flera faktorer bidrog. Det ovanligt låga vattenståndet gjorde att man lättare kunde komma utanför den ofta steniga strandregionen och ut på mer sandbotten. Dit ut hade även gäddorna känt sig tvungna att flytta. Årstid och vädret gjorde säkert sitt till också. Platsen eller stället?
Nja, tror nog inte det. Det kändes som det inte spelade någon roll var jag befann mig; de fanns lite överallt. Flugan då?
Absolut! Den är alltid en grundförutsättning för bra gäddfiske, ha, ha.

Det var därför det måhända blev överskott på gädd-selfies:

Först fick jag en hygglig gädda och här gäller det att passa på, tänkte jag. Plus en lämplig sten i närheten. Så fick jag en till och likadant där. Därefter slutade jag tills jag fick dagens största som jag med säkerhet kunde boka till fyra kilo (minst). De övriga som jag för enkelhtens skull bokade till 3,5 kg, låg och pendlade mellan 3,3 till 3,9. Typ.

Jag har nog aldrig fått så många i de vikterna i följd som idag. Visst är det väl kul så här i efterhand men lite väl tröttsamt och jobbigt kändes det då. Och det är fel. Fel, fel fel!
Det är att förringa en så pass stor gädda. De ska få känna sig uppskattade och välkomna och inte mötas med suckar och stön. De brukar vara de starkaste och vildaste även om de är lite lugnare nu när vattnet blivit kyligare.

Så lita på att spöet fick jobba. Nämnde jag att det är AFTM 3?

Om nu någon av di däringa gamla konservativa "de ska va' grova grejer till grova gädder"-stötarna med sina megatunga spön och jätteflugor skulle råka läsa detta skulle de säkert fnysa att jag bara är ute för att göra mig märkvärdig.  Och de skulle ha rätt. Det är sant!
Precis som alla som någonsin i något sammanhang skrivit om sitt fiske här på nätet eller i en tidning. Eller ställt upp i någon fisketävling. För som jag tolkar ordet "märkvärdig" betyder det att man tycker att det man håller på med är värt att läggas märke till. Exakt så tänkte jag efter de första åren med gäddflugfiske. Vi pratar här åren omkring 78-85. Hur fantastiskt både kul och givande det var i jämförelse med spinn- och wobblerfiske. Jag ville nå ut till andra med det. Sprida uppfattningen om hur roligt det var. Jag tyckte verkligen det var värt att lägga märke till. Därför kontaktade jag en fisketidning som skrev en artikel om det. Senare även fler.

Och visst är det kul att pröva nya grejer och experimentera. Testa gränser. Kanske särskilt inom flugbindningen.

Men det ska erkännas; jag är själv lite förvånad över hur bra det gick idag. Jag märkte till och med att jag bantat ner flugorna lite väl mycket. Fast å andra sidan verkade inte gäddorna bry sig särskilt mycket över det. Fortfarande lever illusionen att  "kolla vilken fet sill som kommer simmande där!" kvar. På land ser flugvingen tunn och smal ut men i vattnet blommar den ut. Ibland läser jag teorier om undanträngda vattenmassor och hur bra det därför är med jerkbaits och gummibeten och plaststjärtar och propellrar som ger vibrationer i vattnet till gäddorna. Men lyckligtvis verkar inte mina gäddor läst de teorierna så där värst noga utan de hugger glatt i alla fall.

Flera av gäddorna körde med grejen att dyka rakt ner i tångbuskarna och sno runt. Hade ett fasligt jobb att dra och lirka loss dem. Men på friytorna var det inga problem att få in dem till mig. Och i slutfasen var jag noga med att inte böja spöet för mycket bakåt. Nu lär det statistiskt sett dröja ett bra tag innan jag får på en ny på nästan 9 kilo men när det väl inträffar och jag fortfarande använder det här spöet, tror jag nog jag kan landa även den. Det är mer ett slirbromsproblem än ett spö-dito.

Och vilken känsla det är när en fyrakilos hugger! Ja, även en vanlig tvåkilos. Där kan man tala om direktkontakt med fisken.

Här höll jag på att klanta till det. Jag vacklar omkring och trillar nästan när jag backar tillbaka och försöker få lite avstånd från kameran.

Nå, i fortsättningen lovar jag att tona ner det här med det lätta spöet. Jag ska i alla fall göra mitt bästa. Och hoppas verkligen inte jag knäcker det! Det vore för snopet. Men fortsätta använda det ska jag nog. Men som sagt, numer har jag alltid ett reservspö med mig. Det supertunga japanska klass 4-5-spöt.

Javisst ja, ursäkta! Jag skulle ju tona ner det... Men med det spöet är det bara att byta rulle för linan passar även till det.

Jag kan förresten nämna en kul grej när jag fick dagens första gädda. Det var en militärbåt som höll till en bit ute på fjärden med något. Den rörde sig långsamt fram och tillbaka, brummade och mullrade och jag tänkte att jag tar väl en bild på den. Gjorde ett kast utåt och lät flugan ligga. Knep fast spöet under armen, tog fram kameran, satte på den och höll den med bägge händerna för avståndet var långt. Då kände jag plötsligt hur spöet började röra på sig, linan spändes och fast fisk! Kul. Fast bilden blev inte bra så den fick inte komma med.

När jag länkade det här dagboksbladet till min startsida, upptäckte jag att det här blir det 61:a för i år. Är det mycket eller lite? Eller för mycket eller för lite? För min del tycker jag det är ganska lagom. LIvet består ju även av annat, jag vet.