16-11-19
Lördag
Tvådagarsfiske
Först en kort rapport från i förrgår. Torsdagen den 17 november. En helt misslyckad dag, får man säga. Jag föll för frestelsen att än en gång slösa bort en dag borta i Ronnebyfjärden. Jag antar att den långa abstinensen från fiske gjorde sitt till. Plus alla gamla minnen från områdets storhetstid för 10-15 år sedan. När det var goda chanser att få superfina, förrymda regnbågar där. Men nu fick jag inte ett hugg. Såg inte till en endaste fisk. Inte ens en liten gädda. Fast lite kanske det var vädrets fel. Och svanarnas. I förening med ett superlågvatten utan dess like. Det enda som var rätt var den hårda sydvästliga vinden. Men märkligt nog en helt klarblå himmel med intensiv sol och ändå plusgrader under natten och förstås, hela dagen. Där är sandbotten och inget fel i det. Men kombinationen sol, lågvatten och sandbotten gör att ingen fisk går in på de grundfladerna. Som jag ångrade att jag inte väntade en dag. För som igår, fredag, regnade det i princip hela dagen. I så fall hade jag säkert fått ett par gäddor åtminstone. Blank fisk vet jag inte. Jag tror att det fortfarande bedrivs regnbågsodling där ute i fjärden men vet inte säkert. Men jag vet att det bedrivs intensiv propaganda från sommarstugeägare på öar i närheten att förbjuda kasseodlingarna. Men vad har svanarna med det hela att göra? Jo, för
att de ¤#"""!! stora, vita, högfärdiga fåglarna gräver djupa gropar där. Stora hål som gör det jättejobbigt att
vada. Särskilt vid lågvatten. Nå, jag stannade till som hastigast på hemvägen för att ta några kast och fick i alla fall en gädda:
Det får bli den enda gäddbilden för idag. Det har blivit ganska tätt med fiskedagar nu och en bidragande orsak
utöver de andra är ju mitt fina, lilla lätta spö. Allt flugfiske är per
definition roligt i sig. Det bara är så. Men lite till min egen
överraskning fungerar det här lätta spöet över all förväntan. Det är sant.
Det ger en härlig känsla. Både att kasta med och framför allt vid hugg. Ta
in gäddor är inga problem. Det är vid själva sluttampen jag får se upp
lite. När de ska landas. Då blir de gärna desperata och gör allt för att
komma undan.
Även idag belv det lite för mycket sol. Det som irriterar mest är att den står så lågt att man blir bländad så lätt. Men aldrig får man vara riktigt glad någon längre tid. För rätt som det var hände detta:
Råkade skära mig rätt ordentligt på en gädda som sprattlade till precis
innan jag fick in det rätta greppet på den. Och det bara blöder och
blöder. Visst, jag har mitt specialbandage med mig. En färdigklippt
gasbinda jag virar om fingret och fäster med gummisnodd i flera varv. Det
stoppar blodflödet ål rajt. Men för mycket. Det fick jag lära mig the hard
way förra vintern. Låter man det sitta för länge finns det risk för
otrevliga saker. Fingertoppen vill ha sitt blodflöde. Annars uppstår
problem. Särskilt viktigt är det när det är kallt och blodflödet
automatiskt går ner på sparlåga. Då glömde jag av det och det fick sitta
på lite för länge. Fick känslobortfall i en fingertopp. Men det kom
gradvis tillbaka efter ett par månader. Så idag lättade jag på trycket
flera gånger. Och varje gång jag tog av bandaget började det åter blöda.
Jobbigt. Såg inte till några större gäddor alls idag. Fick inte ens en trekilos. Men en lyckad fiskedag för mig mäts inte i kilo stor gädda. Fast dagen hade rankats med något högre trevlighetsindex utan blödande finger. Det här att det är svanarna som åstakommer de djupa groparna på sandbottnarna... Okej, jag har kanske inga bevis på det som skulle hålla i en domstol men nog tror jag det. Vilka skulle annars göra det? Jag tror de liksom virvlar upp sanden när de bökar efter växtrötter. I alla år får jag trängas med stora svanflockar just vid de här sandbottnarna. Den första gäddan i tabellen är alltså den jag fick som i förrgår.
|
