16-11-29

Tisdag

Mest eländes elände

Fel väder, fel vattenstånd och fel på vadarna. Man kan verkligen undra varför jag över huvud taget körde ut idag. Vilket jag också gjorde. Undrade alltså. Hela vägen ner till kusten ångrade jag mig. Ännu mer när jag kom fram. Allra mest när jag ändå vadade ut och började känna en isande kyla i högerfoten. Nej, jag hade alltså inte hittat läckan.
Ändå att jag hade lyst med ficklampan och tyckt mig se små, små hål precis ovanför stövelskaftet. Som jag smetade över med Liqvisol.

Detta är det värsta fiskevädret alla kategorier:

Det är bara (sol)skenbart det ser fint ut. Solen är bara bländande och värmer inte så mycket. Jo, okej, lite grann framåt dagen och i lä, är det svårt att förneka. Men is i kanterna och hastigt insättande högvatten var det och på bilden var det absolut lä.

Jag hade jobbat i veckan och inte haft så mycket koll på väder och vattenstånd men jag hade noterat att ena dagen var det minus en meter uppe i Bottenviken och en meter plus här nere. För att nästa dag helt byta plats. I ungefärliga tal. Till idag var det snabbt stigande högvatten och det gillar jag inte det minsta.

Men trots allt råkade jag få en fin gädda med en uppställningsplats för kameran i närheten:

Trevligt och efter ytterligare en stund en till som var lite mindre. Jag bokade gäddan till 3 kilo men hade nog kommit undan med att ljuga och påstå 4. Men det finns ingen anledning till det.

Nå, det blev en liten tröst i allt annat elände. Som, vill jag betona, verkligen är av mikroskopiskt litet format i jämförelse med så mycket annat här i världen.

Men det som gjorde mig mest irriterad var förstås den allt kallare högerfoten. Skulle jag nu behöva köpa nya vadare till råga på allt? Eller tvingas utföra det jobbiga vattenprovet? Det vill säga fylla högerstöveln med vatten och noga kolla varifrån det rinner ut. Visst, det kan man men sedan tar det lång tid att torka ur stöveln.
Jag bytte ställen ett par gånger. Var tvungen att gå upp på land och gå i rask takt för att få upp värmen någorlunda. Men bara känslan att det är vått inuti stöveln är mycket obehaglig. Och inte hjälpte det heller att jag inte märkte av någon fisk på de övriga ställena.

Men så blev jag glad igen. När jag hade fiskat färdigt och var i färd med att svida om. Jag hade ju tyckt att det började kyla i hälen. Är det verkligen hål i själva neoprenstöveln? Jag kollade och hurra! Jag upptäckte genast att det hade gett sig i en söm. Där fanns en glipa:

Jag tog bilden hemma i hallen och glipan är precis ovanför min tumme. Har man väl hittat läckan så går den ju att laga. Där var det väldigt tacksamt att limma. Så till nästa gång hoppas jag slippa frysa om foten.
Detta är ju en dagbok om mitt fiske och jag har full förståelse för att det saknar helt intresse för andra att läsa. Jag menar, hur kul är det att få reda på att mina vadare läcker och andra petitesser? Jag antar att det är skillnaden mellan dagbok och blogg. Jag följer ju ett par fiskebloggar som finns på Fish-eco. Rent allmänt publiceras en fiskeblogg efter en särskilt lyckad tur. Eller när man tycker något ovanligt eller speciellt har inträffat. När man vill göra sig märkvärdig. Det vill säga att, enligt min definition, det man gör eller håller på med är värt för andra att läggas märke till.

Visst, det har väl hänt att även jag slagit ihop två fiskedagar till en när det varit helt händelsefattigt men för det mesta får varje fiskedag ett dagboksblad.
Som jag ofta framhåller kan det vara jobbigt att föra fiskedagbok men roligt att ha.