16-12-29

Torsdag

En typiskt otypisk fiskedag

Vilket är det roligaste när det gäller fiske. I alla fall som jag bedriver det. Där mycket går på rutin och mer eller mindre infriade förväntningar men så plötsligt händer det. Det där lilla extra. Okej, det kan både vara på gott och ont som sist. När jag fick fluglinan avsliten / avbiten plus några andra små förtretligheter.

Just det, angående fluglinor... Det är ju så noga numer allting vad gäller linklassning. Själva klumpen ska vara si eller så lång på millimetern när och väga på milligrammet exakt annars kan ingen kasta med dem på rätt sätt till rätt spö. Men guschelov fick jag den nya fluglinan som igår. Spolade på och knöt fast tafsen. Smetade på en droppe Liquisol över själva knuten så den skulle löpa lätt genom spöringarna. Det måste man göra en dag innan så det hinner torka. Så; allt klart till idag.
Fast det allra viktigaste var förstås att det även skulle vara klart till på nyårsdagen... Jepp, då årets mest maxade, supergalna, heltokiga och fett mest patologiskt grymma och... (Jag brukar hämta alla de nya superlativen från FishEcoos hemsida och jag tror jag fick med de flesta) ...tävling går av stapeln. Mer om den senare.

Men, tänkte jag, jag knyter väl även på en ny tafs på den gamla, avkortade fluglinan och börjar med att testa den. Vilket jag gjorde också. Hade för säkerhets skull valt en extralätt fluga. Och hast du mir gesehen, den fungerade precis som innan! Snopet?
Nä, faktiskt inte. För jag misstänkte det. Men jag kunde ju inte ta risken.

Idag blev det alltså fiske i efterdyningarna från stormen Urd. Jag tänkte att den helt hade skakat om spelplanen. Rört om ordentligt i vattnet. Fått fisken att flytta på sig. Fast eftersom jag är helt fixerad vid mitt axiom att gäddan trivs allra bäst i lä var det lätt att leta upp en lämplig kuststräcka. Särskilt som både Urd och dagens vind kom från väster.

Men...? Inte stod där gäddor tätt packade. Inte det minsta. Det dröjde över två timmar innan jag fick den första kontakten av en knappt tvåkilosgädda.

Sedan ytterligare nästan två timmar till nästa. Som jag kände mig tvungen att ta en bild på:

LIka trögt som oväntat faktiskt. Men det är klart; om nu gäddorna gärna samlar sig flera på ett ställe kan de ju inte rimligen också finnas utspridda på en längre sträcka, eller hur? Precis som förra gången i den lilla viken. Precis som jag brukar observera varje vinter då och då. Det jag brukar kalla en gäddklump.

Nå, fiskade mig vidare och kom fram till den här sträckans bästa ställe. Även det en liten vik. Mycket riktigt, det var där de hade samlat sig. Där blixtrade det till. Där fick jag till exempel den här:

En mycket tjock, bred och kraftig bit som nog bara var ett eller två hekto under fyra kilo. Som jag spanade efter stora stenar att ställa ifrån mig kameran på! Som jag inte hittade så tyvärr blev det ingen gädd-selfie. Ja, jag tycker nog att ingen fisketur blir riktigt lyckad utan (minst) en gädd-selfie.
Därefter trillade flera fina gäddor in. I tät följd. En gäddklump.

Och det är ju det som är charmen med fisket. Timme efter timme ingenting. Så bara händer det. Så är det ofta. Men då frågar sig vän av ordning: kan man då kalla det otypiskt?

Nej. Men det var då eller rättare sagt ytterligare någon timme senare det riktigt otypiska inträffade. En ornitologisk sensation var det! En dramatisk naturupplevesle av stora mått!

Det är sant! Inte minst att jag lyckades fånga det mesta på dessa tre bilder.

Först har vi den här fredliga flocken med... Med...? Sothöns? Doppingar? I alla fall brukar man se jätteflockar av dessa sjöfåglar på vintern i lävikar. Ganska utspridda och när man kommer brukar de samla sig och förnärmat simma därifrån en bit. Kommer man plötsligt och oväntat så lyfter de under ett fruktansvärt oväsen. Absolut inte som det står i visan "Sus som av vingar".

Den här stora flocken nöjde sig med att simma iväg en bra bit bort och inget märkvärdigt med det. Jag fiskade och kastade och vadade och tänkte inte mer på det. Tills jag hörde dem. Det är som sagt närmast ett dån och brus när samtliga lyfter så det hörs vida omkring. Något var det som fick fart på dem. En annan fiskare? En hundpromenerare?

Men när jag kollade upptäckte jag vad det var:

Jepp, en havsörn. Okej, bildkvalitén är inte den bästa för jag fick zooma kameran till max. Fågelflocken kan anas längst till vänster, precis framför stengrundet.

Det var till och med två havsörnar. De störtdök mot fåglarna flera gånger:

Hållet var långt så jag kunde inte se om de lyckades fånga någon. Sjöfåglarna verkade trycka ihop sig till en kompakt massa i stället för att ta till vingarna och flyga därifrån. Jag antar att det någon slags försvarsmekanism.

Detta är första gången jag aboslut kan hävda att jag sett havsörn här. Säkert har jag kanske skymtat någon på avstånd genom åren för jag vet ju att de finns här. Sedan i efterhand ångrade jag att jag inte slagit på filmfunktionen på kameran istället.
Jag kan även avslöja att bilderna är tagna i fel ordning. Jag tog en massa och valde ut de bästa. Men att det gick till som jag skrivit är sant.

Så visst var detta en väldigt otypisk händelse.

P.S:
Ojdå, nu har jag klantat till det lite, upptäcker jag. Jag släpar alltid efter en tid tills jag lägger ut ett dagboksblad. Det kanske inte verkar så på slutresultatet men det tar mig några dagar att få ett färdigt. Så när det här hamnar på servern är det redan för sent att göra reklam för min lite löjliga tävling om vem som får år 2017 års första flugfiskade gädda. Fast å andra sidan brukar jag vara den ende som deltar så det är nog ingen större skada skedd. Jag får väl försöka bättra mig till nästa år. Åh, jag kanske till och med ska fresta med ett pris. Ja, en bra idé!
 Varför inte en alldeles äkta, lätt men lång, zilverzara? Och i så fall andra pris blir då två zilverzaror...
Jag hade nämligen en gång för flera år sedan en annan tävling där jag undrade om någon kunde känna igen var en bild var tagen. Första pris var en (eller var det kanske flera) av mina flugor. Han som vann ville nämligen inte alls ha  några av mina gäddflugor.