17-04-07

Fredag

Allting flyter

Den devisen eller påståendet kom jag att tänka på idag. Den gamle greken Herkleitons som förstås alla känner till. Han med sitt Panta rei efter hans tyckande att man kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Och då menade han förstås att under mellantiden en hel massa vatten flutit förbi och att då kan man säga att floden har förändras. Och visst är det även så med fiskeplatser? Till synes är det samma som sist man var där, eller hur? Men under ytan kan stora förändringar ha ägt rum.

Fast tyvärr inte idag på det första stället. Samma, samma. Inte en fisk. Icke ett napp. Men så är det alltför ofta utomskärs nu när man främst prövar efter havsöring. Men på lite längre sikt har en stor förändring ägt rum. Som i somras och höstas är det ett bra gäddställe men under senvinter och vår; så gott som inga gäddor.

Så det minsta förvånad kände jag mig absolut inte att jag inte fick eller såg någon fisk. Men det här med havsöringarna bekymrar mig lite. Det kan inte vara någon slump att jag mer och mer sällan kommer i kontakt med några. Även om man tar i beaktande att det var länge sedan jag gick all in med båtfiske under särskilt april. För även vadandes både fick jag och kanske ffa såg havsöringar ibland. Nu vet jag inte hur många år sedan jag sist gjorde det.

Efter cirka tre timmars fiske där ute gick jag tillbaka till bilen och körde inomskärs.

Och hm...? Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig om vad jag därstädes upplevde. Det kan ha med Rikets Säkerhet att göra nämligen... Top Secret, kanske... Och så något mycket märkligt. Någonting jag nog aldrig trodde skulle inträffa när man är iklädd vadare och är på väg till ett fiskeställe. Nämligen att jag fick det som förr i tiden brukades benämna ett skamligt förslag av en kvnnilg soldat... Så tolkade jag i alla fall det. Hur många gånger brukar man läsa om sådant i fiskesammanhang?

Att jag då och då eller ganska ofta kommer i kontakt med diverse militära övningar här i Karlskrona är inte så konstigt med tanke på Varvet och Marinbasen men idag var det extra mycket. Nja, jag tror jag lägger mig ganska lågt med de detaljerna och koncentrerar mig på själva fisket. Som jag närmast fick armbåga mig fram till mellan en massa militärfordon, soldater, skällande vakthundar, stridsbåtar och lågsniffande helikoptrar för att lyckas med.

Väl framme upptäckte jag raskt att inte heller där stämde Herkleitos iakttaglse in. För där, på exakt samma ställe, som kan beskrivas som en liten vik inne i en större, på en liten plätt, där stod de som så många gånger förr. Ett helt gäng med förhållandevis stora gäddor:

Den här bilden illustrerar många gäddors favoritknep. Att pila mellan benen och därmed försöka skapa oreda och i bästa fall ur deras synvinkel, knäcka spöet. Eller kanske deras mål är att försöka få mig att börja danska jänka, tappa balansen och plurra? Ibland är det nära. Men för det mesta brukar jag kunna reda upp situationen.

Här en mer traditionell gäddbild:

Och minsann om jag inte fick mig en fin mätgädda! Alltså inte en metgädda, för det sysslar jag inte med. Numera. Sedan åtminstone... Få se...? Tiden går... Väldigt många år blir det...
Nej, den här gäddan var perfekt att mäta just för den var ganska lång och mager. Och jag uppskattar längden till 85 cm. Och vikten uppskattar jag till 4 kg. Och gäddan uppskattar jag för att den högg.

Och åtminstone jag själv uppskattar den här gädd-selfien jag lyckades ta på den. Eller på oss, kanske jag ska säga:

Fortfarande har jag bara 80cm-markeringen på spöt. När jag höll på med gäddan insåg jag än en gång att det är så gott som omöjligt att vara med i "Gäddfajten" som ensam, vadande flugfiskare. Inte utan att halvt ha ihjäl den stackars gäddan. Inte ens om man hade med sig en sådan där gummimatta att lägga ut på kanske en stenig och grusig strand. Skulle inte funka. På den här stranden var det gott om stora stenor, klippskrevor och någon plan yta överhuvdtaget fanns inte inom räckhåll. Man kan liksom inte heller lägga ifrån sig gäddan. De har en närmast osviklig förmåga att sprattla sig tillbaka ner i vattnet har jag lagt märke till. Plus givetvis att de skadar sig själva genom att börja sprattla på land.

Och så såg jag gott om vakande fisk också. Det är alltid intressant. Ganska stora fiskar var det. Ett stim. Rätt snart kunde jag konstatera att det var id. Eller ort, som de kallas här nere. Nu har jag några mindre flugor i en red-line-plastpåse med tillhörande, fastknutna, korta 0,20-tafsar med mig och funderade på om jag skulle byta. Fast givetvis höll de sig hela tiden precis utom kasthåll.

Slutligen gick jag till ett tredje ställe, kan man säga. Men där tvingades jag snart bort av intensiv kulspruteeld. Det är sant. Dock inte så jag hukande fick springa därifrån med kulorna vinande kring öronen och vattenkaskader sprutande upp runtomkring mig. Nä, men på tok för nära höll de på och sköt prick med just en kulspruta. Alltså en lite större modell och inte automatkarbin om jag uppfattade det rätt. Och det låter, kan jag tala om.

Exakt vad var det som en kvinnliga soldaten ropade till mig kanske någon undrar. För om någon tror jag hittade på det, är det helt fel. Här hittas aldrig på något!
"Hej! Vill  du också vara med och leka?" löd hennes ord.
Vill man vantolka så kanske hon bara menade att jag måhända ingick i övningen som rysk grodman, spion eller något liknande. Men jag vet nog vad hon menade...
Vad jag svarade kommer jag däremot inte ihåg. Knappt något sammanhängande i alla fall. För sådana frågor är det väldigt sällan jag får när jag är ute och fiskar. Det brukar mest vara "Nappar det?", "Har du fått något?" eller ibland "Är du ute efter öring?". På de frågorna brukar jag ha bra svar däremot.

Idag blev det verkligen en mycket händelserik upplevelse mot slutet. Och att det pågick stor militär aktivitet där, just då, kan inte ha någonting att göra med händelserna uppe i Stockholm samma dag. För de inleddes vid 15-tiden och jag körde väl hem så där vid 13-tiden. Och tur var väl det. För så fort det blev känt gick det ut order om skarpt läge i hela landet och då kanske de agerat annorlunda mot mystiska främlingar iklädda märkliga munderingar. Kanske tyckte de sig se ett långpipigt prickskyttegävär i min vadarstav till och med?

(Eftersom det här är ett dagboksblad och kanske någon läser detta om ett eller flera år, är det väl bäst att nämna att det var idag som terrordådet uppe i Stockholm inträffade med lastbilen som körde in i en folkmassa.)

Slutligen: Herakleitos hade fel. Eller han var inte tillräckligt tydlig. För det är inte bara floden som har förändrats utan även personen som stiger ner däri. Första gången var han torr och andra var han redan blöt. Innan första gången var han varm och andra gången frös han. Det glömde Herakletios. Så med detta sentida tillägg blir hans tes dubbelt så slagfärdig. Man får också anta att den personen inte var iklädd vadare men det tror jag inte var så vanligt på 500-talet f Kr.

Allra sist: Det där att allt flyter stämmer då inte in på en del av mina torrflugor jag band förr i tiden.

Ännu mer sist: Jag inledde med ett långsökt, inte det minsta roligt skämt. Det där att "alla känner väl till Herakleitos". Det gör nämligen ingen. Det är inte ens säkert han sa (eller skrev) det där med att allting flyter. Väldigt lite är känt om den historiske Herakleitos och de kända citaten jag använt mig av, härstammar från andra, antika författare som i sin tur tolkat och läst nämnda skrifter men inte ens det är säkert. Så visst kan man säga att allting flyter när det gäller Herkleitos.

Och till sist är det lite osäkert exakt vilka gäddor som förekommer på de två första bilderna. Jag fick många i den storleksklassen och tog bilder på de flesta men vilka som är vilka går inte att exakt reda ut.