17-06-02

Fredag

Storspiggen anfaller!

Uppmuntrad av fisket i förrgår ville jag ut igen och helst upprepa det. Återigen kanske jag borde tagit båten. Så tänkte jag i omgångar fram till kl 11. För plats och väder visade sig vara de sämsta tänkbara. Spegelblankt, mest solsken och mestadels sandbotten är ingen bra kombination. Inte hade gäddorna kommit tillbaka heller. Varken hugg, efterföljare eller ens att jag skrämde iväg någon när jag vadade.

Men spiggen var aktiv! Nu fick jag det bevisat även om jag trott det; att spiggen aktivt jagar min fluga och går till attack. Eftersom det var kav lugnt såg jag ibland små, små, mikroskopiska körare på ytan. Det vore synd att kalla dem plogar men det var det i miniformat. De vill verkligen jaga iväg den här mystiska, blanka fisken från deras bo med ungar.

Inte bara en utan två fick jag upp. Nytt rekord! Men vad ska man kalla detta fiske? Ryckfiske? LRF-fiske? Fast det är lite ändå av en gåta att de överhuvud taget fastnar. För några våldsamma ryck gör jag absolut inte när jag tar hem flugan.

Det är inte utan man kommer att tänka på den utomordentligt goda idén att uppmuntra till kommersiellt yrkesfiske efter spiggen. Det var ju några forskare som föreslagit det för att få ner spiggstammen. Eftersom de fått för sig att spiggen var skyldig till den minskade gäddförekomsten. Nå, det har jag skojat om en gång förut och det får räcka.
Kan just undra när det dyker upp en forskarrapport som entydigt kommer fram till att obegränsat yrkesfiske under gäddleken kan ha negativa konsekvenser för gäddförekomsten...?

Nyligen läste jag förresten att man vill prova samma recept för att bekämpa svartbultarna. Alltså kommersiellt fiske. Det lär förekomma i Polen och andra länder. Eller åtminstone att den äts. Fast jag tvivlar på att det ligger någon lönsamhet i det. Svartbulten är väl en bottenlevande fisk som inte går i stim?

När jag hade fiskat i hela fyra timmar utan att ha sett annat än spigg var jag färdig att ge upp. Stället var färdigfiskat och då hade ändå en alldeles lagom sydvästlig sjöbris börjat blåsa. Jag kände inte för att gå tillbaka till bilen och köra till ett annat ställe. Men ändå var det liiite för tidigt att köra hem. Men inte så värst långt ifrån där jag var, fanns ett annat ställe. Ska jag gå dit?
Saken är den att det är ganska kort och bäst vid lågvatten. Nu var det högvatten ju.

Men tja, hur det var så vandrade jag väl dit i alla fall. Djupt och svårvadat blev det och här blir det väl ingenting, tänkte jag.

Men så plötsligt:

Det där som gör fisket så kul och spännande. Plötsligt händer det! Plötsligt blixtrar det till.

En stor gädda högg. Det tar bara en sekund så inser man det. Som det känns! Som den sticker iväg! Flera gånger. Det dröjde, i sammanhanget, superlänge innan jag ens fick syn på den. Vad kan den väga tro? Allt från fem till femton kilo, absolut!

Tyvärr stannade vågen på ynkliga 6,2 kg:

Nej, jag vet. Man ska inte bli besviken för nu hade jag lyckats. Nu var det bevisat. Men visst är det svårt att undgå känslan av att när det äntligen hugger en stor gädda; varför var den inte ännu lite större?

Okej, jag vet att ingen bryr sig om vad jag vill "bevisa" eller vad jag sysslar med men för mig är det ändå lite kul att hålla på med sådant. Det var alltså exakt samma fluga som på första bilden jag använde. Spiggfångarflugan. Med risk att upprepa mig driver jag alltså tesen att man kan binda en gäddfluga så pass lätt att den går att kasta med ett #3-spö och ändå kunna få stora gäddor på den.
Alltså inte att "bevisa" att det går att landa stora gäddor med ett så pass ynkligt spö. Men ändå... Hur gick det?

Jo tack, bara bra. Men tid tog det. För den här gäddan var som en grov torped! Nästan drog den ut hela fluglinan. Ett par gånger! Som ett ostoppbart lokomotiv ångade den på!
Men som jag brukar framhålla; den fick kämpa främst mot slirbromsen. Som var hårt åtskruvad. Och spöt höll jag i låg vinkel. Hade jag haft ett grövre spö hade jag ändå inte bara vinschat hem den. Dels tror jag inte det hade gått och dels vill jag ha dem spaka och trötta när man sedan ska hantera dem. Abolut inga vilda sprattlingsanfall när man ska kroka loss dem eller fotografera dem. För oss bägges skull.

Hm... Vågar jag skryta lite...? Nähä, men jag gör det i alla fall: Visst är jag lite av gädd-selfiens mästare? Visst blev bilden bra?
Fast å andra sidan har jag ingen aning om hur många andra som också använder den tekniken. Det är mer vanligt att andra fiskare gör det i par eller grupp och då är det obehövligt. Plus att det i båt är betydligt lättare för då har man ju kameran redan från början riggad och klar.
Den första bilden på den blev sämre. Jag tryckte av lite för tidigt. Den var nämligen på väg upp i luften.

Suck och så typiskt! Nu, nu när jag skrivit det här, ett par dagar efteråt, kom jag på att, varför mätte jag inte ens gäddan? Jag kunde åtminstone hållit spöet längs med den och jämfört med 80cm-märket. Bara för skojs skull.

Men inte nog med den fisken. För knappt hade jag hämtat mig från den upplevelsen, vadat ut igen och åter börjat kasta förrän jag fick nästa hugg. Äsch, en mindre gädda bara blev min första tanke. Men så småningom när jag snabbt tänkte dra in den för att lossa den, märkte jag mer och mer att så lätt går det inte. För den liksom växte och kom att bli årets näst största gädda! Eller om man ska vara noga, på delad andraplats.
En snabbkoll bakåt i statistiken visade nämligen att 4 kg toppade.  Sä även den här fiskedagen blev till sist väldigt lyckad.

Så vad ska hända nu? Ska jag skippa #3-spöt och gå tillbaka till det grova #5-spöt? Äsch, jag vet inte... Det är ju så himla kul med det superlätta spöt!
Fast nu blir det förstås mer och mer båtfiske, antar jag. Vi får se...