18-01-17

Lördag

Bara ett hugg idag

eller

En liten sensation

Eller flera små sensationer är nog korrektare att säga. En negativ sådan var att jag inte fick en enda gädda. Visst, det var besvärliga förhållanden och det hade kommit mer snö än jag befarat de senaste dygnen. Det brukar vara så att när snön lägger sig hemma två mil från kusten och temperaturen ligger kring nollan, brukar det falla som regn ute på öarna. Och nog hade regnat som igår kväll inne i stan när jag körde från jobbet?
Vad jag är lite rädd för är att det är för mycket snö där jag brukar parkera. Ett tag funderade jag på att vända om men så visade det sig att snötäcket var väldigt tunt.

Likaså var det lite mer is än jag trodde:

Men lyckligtvis bestod den inte av fasta isbitar utan det gick alldeles utmärkt att komma igenom den ut på fritt vatten. Vatten som var lika rödbrunt som vore det rena åvattnet. Vilket det nog var till stor del också. För alla åar och bäckar har det ju varit full speta på hela hösten och vintern.
Idag var jag även förutseende nog att välja ett ställe dit det var kanske ett par kilometer att vandra till. Sannerligen gällde det att få upp värmen i vadarna innan man vadade ut! När jag kom fram svettades jag närapå om överkroppen men händerna var som isbitar.
Nå, snart jämnade det ut sig och jag fick mig några sköna fisketimmar. Faktiskt behagligt för vinden var förvånansvärt beskedlig. Det var bara fisken som fattades. Lite märkligt, tyckte jag nog, för stället har hög ranking.
Men precis som jag konstaterade förra gången är februari högst osäker gäddfiskemånad. Länge använde jag den flugan som syns på bilden. En extra kort med mycket marabou. En riktig One-Size, bra för både havsöring och gädda och marabou skulle göra det lättare att kroka gäddorna, tänkte jag.
Men precis som förra gången fick jag ovanligt många vindknutar och trassel. Naturmaterial väger, som bekant. Trots att det inte blåste så mycket. Och det orsakar ilska, fördärvade kast och svordomar. Efter tre timmars intensivt fiskande och kastande fick jag nog. Ja, inte av gäddor precis. Jag märkte av en ytterst svag virvel en gång men det var också allt. 
Nähä, tänkte jag till sist efter att wiretafsen än en gång snott sig om kroken, ny byter jag banne mig till en större fluga! Som förmodligen ändå vägde mindre. En längre modell och enbart av två sorters flashabou. En riktig gäddfluga.

Och redan på tredje kastet:

Ett hårt hugg av en fisk jag mycket snart, starkt misstänkte inte var en gädda. Då återstår bara havsöring vilket det mycket riktigt visade sig vara också. Jaha, snart lossnar den, tänkte jag då. Den lilla kroken är ju hullinglös. På gäddor där flugan sitter på utsidan händer det ibland att de gör det, särskilt mot slutet när man har den intill sig och håller med ena handen i linan och man ska koppla gälgreppet. Då slänger och sprattlar de gärna med huvudet ovan vattenytan; ett mycket känsligt läge.

Men snart hade jag fått in den till mig för med den enorma kraften och spänstigheten i mitt #3-spö hade den ingenting för sina vilda rusningar och höga hopp! Då uppstod nästa problem; vad skulle jag nu göra om den inte lossnar? Vilket jag fortfarande var ännu mer övertygad om när jag hade den helt nära. Som den for omrking, krängde och slängde! Jag befann mig nämligen långt ifrån land. Ska jag ta den eller låta den gå?
Jag kom nämligen att tänka på det här med minimimått på havsöringar. Vad gäller? Är det 40 cm? Nä, det gäller för gäddor... Eller är det 50 cm? Så hur lång är öringen då? Bra fråga...

Äsch, tänkte jag, jag försöker ta den! Men dåligt får man grepp om havsöringar i vattnet! Till sist kom jag på att knipa om den med knäna och försöka lirka in pekfingret genom en gäl.
Och som ett Herrans Under nästan, hade jag en kniv med mig just idag. Bara för någon vecka sedan hade jag råkat upptäcka en liten kniv jag saknade och hade letat efter länge. Jag hittade den av en slump när jag tog fram en tjock vinterjacka ur garderoben och där i en ficka låg den!
Den hade jag lagt ner i en ficka på vadarbyxorna och den tog jag fram.
Så med pekfingret genom gäl och mun lyfte jag upp den ur vattnet slog den upprepade gånger i huvudet och skar av gälarna och vadade i land. La upp den på en brygga och tog ett par bilder.

Tala om hela fenor!

Allt blod kommer inte från havsöringen utan jag blödde från ett jack på fingret också. Så var det detta med minimimått igen... Visst, dags att tänka på det när havsöringen redan är död, kan man tycka...

Man vill ju precis inte begå lagbrott men jag kan lugna mina läsare; alla tre, att jag mätte den till 61 cm. Visserligen hemma men ändå. Det är sant, precis som allt annat. Till saken hör också att jag har en avståndsmarkering på mitt spö och jag måttade lite grovt och tyckte att nog är den lite över 50 cm i alla fall. Om det nu var 50 cm som gällde; jag kände mig lite osäker på den punkten.

Historien slutar inte riktigt där. Nu blev jag ju tvungen att gå tillbaka till bilen med den, tyckte jag. Vilket jag också gjorde med fisken dinglande i en bit fluglina. Det var alltså en bra bit att gå. Kom det en bil stannade jag och försökta dölja fisken för diskretion är för mig en hederssak. Man vill ju inte orsaka onödig uppmärksamhet och att skryta med fångsten är mig totalt främmande.
Så äntligen kom jag fram till där jag parkerat. Där det till min överraskning stod en bil till vilket jag inte alls förväntat. Tillika stod där två andra fiskare iförda vadarbyxor...
Tja, precis som jag sa, var det svårt att förneka att jag fått något. Som jag brukar göra när jag får frågan. Eller ett "nja... Ett par mindre gäddor bara..."
Nå, det var två gäddfiskare från Trelleborg visade det sig och vi pratade en bra stund faktiskt. Först tog jag för givet att även de var flugfiskare eftersom de var iklädda vadare men jag undrar om det inte var spinnspön jag skymtade i deras bil...?

Nå, en kul grej var det definitvit att få en havsöring, särskilt som jag beklagat mig över att det finns så ont om öring nu för tiden. Tilläggas kan också att stället var aboslut inget känt hot spot för havsöring. En ren slump helt enkelt. Sannolikt var den bara på genomresa. Men suck... Förmodligen kommer jag framöver riktigt gå in för att försöka upprepa bragden. 2012 var senaste året jag lyckades landa en havsöring så visst är det väl mig väl unt att både göra stor affär av det och få ta hem en matfisk.
En sista grej; några hopp gjorde den inte och bara någon liten rusning. Där överdrev jag lite. Men när vattentemperaturen ligger på bara en plusgrad är det inte att undra på. Men oj, oj, oj om jag fått den i slutet av april!