18-04-29

Söndag

Prylar och galenskap

Frågan jag ställer mig ibland lyder: Är jag en del i det Sportfiske-Industriella Komplexet? Är jag prylgalen? Nja, brukar jag svara. Jag tycker egentligen inte det. Men så här såg det ut härom veckan när jag sorterade lite bland mina spön:

Detta är alltså fullt fungerande spön som jag har städat undan. Som jag tror jag aldrig mer kommer att använda. Det är både spinnspön men mest flugspön. Även ett havsfiskespö.
Nu har jag buntat ihop dem och om inte slagit ihjäl dem så åtminstone lagt dem på annan plats. I samligen fanns ett par trasiga spön jag sparat av någon konstig anledning. Men de får inte vara med där. Kanske de kan komma till nytta i annat sammanhang?
Kvar och framme har jag nog en 7 - 8 flugspön av olika klasser och modeller. Numer mest i lätta AFTM-klasser. Ett spinnspö faktiskt. Ja, man vet aldrig vad som kan inträffa och då är det bra att ha ett tillgängligt.
På rullsidan liknande mängder. Men både spöna och rullarna är hopsamlade under lång tid. Särskilt rullarna. De äldsta från 60-talet. Den äldsta Ambassadeuren från 50-talet till och med. Men när jag mer och mer utvecklades till lättviktsextremist har jag köpt på mig flera nya spön i de mer ultralätta klasserna. Och borde kanske inte köpa på mig ytterligare ett nytt flugspö...

Men så upptäckte jag ju en annons för det här nya spöet och verkar gå snällt i fällan... Ett 10-fots från Vision #3... Men dyrt. Hm... Men, tänker jag, jag har ju bara ett enda klass-tre-spö...
Tänk om det går av? Faktiskt är jag lite förvånad över att det inte redan har gjort det. Faktiskt mest när jag kastar. För jag tar i ordentligt. Dänger till och med. I början var jag även rädd att knäcka det när jag tar in lite större gäddor. Men när de rusar är det bara att sänka spöet något och låta dem kämpa mot slirbromsen. Det verkar även gå bra att låta det böjas hur mycket som helst.
Så visst är jag alldeles utomordentligt nöjd med det. Fast det är ju bara 7,8 fot långt... Visst hade varit kul att prova ett tio-fots...
Det måste man väl kunna få göra utan att räknas som prylgalen, eller? Nå, jag får se hur jag gör...

Nu över till dagens fiske som nog var årets hitills allra skönaste fiskedag:

Tyvärr var det alldeles för många andra som också tyckte det. Men jag var förstås beredd på det. Ger man sig ut för att fiska en söndag i så här fint vårväder blir det ju så och man får skylla sig själv. Fullt med båtar i olika storlekar som fräste fram. Fullt med spinnfiskare överallt. Med en lätt överdrift. Jag passerade förbi ett populärt sillfiskningsställe och stannade till och åskådade. Nu fullt med haspelfiskare förstås. Jag var främst nyfiken på om sillen var inne. Jodå, sill fick de. Jag såg en som skakade av fyra eller fem, silverglänsande små sillar ner i en spann där de fick ligga och självdö.

Mitt eget fiske blev ganska lagom när det gällde landade fiskar. Inte för många och inte för ofta. Eller okej, en lång sträcka blev en besvikelse där jag förväntade mig flera gäddor och när jag till sist kom fram till det allra bästa avsnittet bakom en udde, upptäckte jag en båt där med två spinnfiskare allt för nära. Så jag vände om och gick tillbaka och letade upp ett nytt ställe.

Och där blev det bingo, kan man säga. En urstark, ganska mager gädda mellan 4 och 5 kilo. Som den drog och rusade!

Det är i de lägena, i själva närkampen när man ska greppa dem för att ta loss dem som risken är som störst för spöbrott. Eller som jag ibland; när jag försöker få bra bilder på dem. Men som synes, även idag fick jag en fin nedredels-gäddsselfie. Ett fotograferingsknep jag tror jag är ensam om i fiskebloggsvärlden. Å andra sidan har jag bara kollat några stycken så osvuret är bäst.

I det starka solskenet glänste och glittrade min zilverzara så det stod härliga till. Helt perfekt:

Den liknar exakt de blanka, små sillarna jag såg tidigare. Även storleksmässigt. Ja, ännu mer till och med. Inte konstigt då att det räcker med en sorts fluga. Alla käkar sill. Just det, idag såg jag med cirka 80% säkerhet en ganska liten havsöring som följde efter flugan. Snart kommer förmodligen även näbbgäddorna. Även de käkar sill. Antar jag i alla fall. Men zilverzaran imiterar även tobisen till punkt och pricka så det går på ett ut.

 Därför brukar jag något höja ögonbrynen när jag läser, eller snarare inte undgår att se, annonser för nya wobblers eller jerkbaits i typ "34 olika grymt stekheta färgvarianter". Där spinn- eller jerkfiskaren underförtått bara måste köpa alla 34 färgkombinationerna för att vara på den säkra sidan och helst även i flera storlekar. Hm... Hur var det nu med det Sportfiske-Industriella Komplexet?

Men...? 10 fot alltså...