18-05-13

Söndag

Så där majfiske

För att inte säga dåligt för min del. Så pass dåligt att jag slarvat med bokföringen. Men för man fiskedagbok så antingen gör man det eller inte. Ska inte finnas några mellanlägen. Men ibland tröttnar man. Ibland finns absolut ingenting att berätta. Och att skriva dagboksblad som enbart handlar om att det inte finns något att skriva om; hur kul är det? Inte så värst, helt rätt.
Därför ger jag två dagar jag var ute nere vid kusten bara några rader vardera.

Först den andra maj:

På bilden ett hårdjobbande tärnpar. Dyk och plopp. Hela tiden störtdök de och för det mesta kom upp med en spigg i näbben. Ibland bara ett par meter från mig. De är tillräckligt kloka och förståndiga och bryr sig inte om min zilverzara. Däremot kommer deras ungar om någon månad nyfiket hovra över den och undra om det verkligen inte är en god liten tobis eller sill. Då får jag ibland skrika och ropa åt den att "Stopp! Det är inget för dig! Försvinn!"

Den dagen inledde jag utomskärs under goda förhållanden men inte såg jag till någon havsöring inte. Inomskärs lite senare fick jag tre ordinära gäddor men nä, inte så mycket att orda om. Och framför allt; inga bra gäddbilder.

Den 8 maj var det dags igen: 

Det enda resultatet blev den här fina bilden. Inte en gädda jag fick. Hade varken hugg eller efterföljare. Det enda jag fick var en skön dag i solen. Och en bekräftan på att högerstöveln verkligen tog in vatten. Jag misstänkte det förra gången och nu rådde ingen tvekan. Jag undersökte stöveln då; vände och vred på den men upptäckte inga sprickor i sömmarna.
Så när jag kommit hem den här gången, utförde jag vattenprovet. En variant på det gamla häxupptäckningstestet. Fast jag kastade inte vadarna i sjön för att se om de flöt, utan tvärtom. Jag stoppade ner vattenslangen i högerstöveln och fyllde hela benet med vatten. Och minsann, ut från den lilla tappen man tar spjärn mot när man ska ta av sig stöveln, sipprade det ut vatten. Ungefär det enda stället som inte redan var täckt med Liquisol. Där la jag på ett tjockt lager med nämnda lim. 

Så blev det dags för Trollemölla igen. Den sista öppna dagen för mig nu i vår.

Kortfattat: Det var inte min dag.

Inte heller hans dag; han som efter bara några minuters fiskande, fick på den första regnbågen som i sin tur knäckte hans spö i första rusningen:

Men han redde upp situationen genom att drilla fisken enbart med toppdelen av spöt. With a little help from a friend också. Fast sammantaget blev det ändå hans dag till slut. Jag tror han fick full pott med fyra fiskar nämligen.

Så hur gärna jag än vill skylla på högsommarvärmen att jag hade en urdålig dag är det svårt när folk runt omkring en såg ut att drilla fisk mer eller mindre hela tiden.

Här sitter jag på min trebenta jaktstol och nykläckta sävsländor kryper hela tiden upp på en och sitter och förmodligen torkar vingarna:

Precis som de brukar nu i maj. De hamnade på vattnet också och for omkring på ytan ibland men inte brydde sig de stora regnbågarna om det. Såg bara ett par, tre vak på hela dagen. Tråkigt.

Det här med den trebenta jägarpallen fungerar för det allra mesta utomordentligt bra. Man sitter någorlunda bekvämt, får en lägre profil och löslinan trasslar sig inte så lätt. Fast idag hände ett litet missöde. Betrakta stenen på första Trollemöllabilden. Ett av de allra bästa ställena. För där täcker man ett stort område med sina kast. Där placerade jag min pall och satt i godan ro och kastade. Men så råkade en slinga av fluglinan fastna på min sandal. Okej, inga problem. Jag lutade mig framåt för att ta loss den. Men råkade få lite kramp i benet och när jag försökte sträcka på nämnda ben, glömde jag nog att stenen sluttar bakåt. Så jag tog överbalansen och välte bakåt med benen i vädret. Just där råkade det också vara gjyttjigt. Inte kul. Och var det någon som såg mig?
Nå, jag borstade av mig så gott jag kunde och jeansen torkade ganska snabbt i högsommarvärmen.

Att här gäller en kombination av slumpens skördar och att här blir var och en salig på sin flugtro, bevisas av att en fiskare visade mig en grön nymf och sa att "den här, den har jag tagit många fiskar på här. Och jag använder alltid flytlina!" En annan sa att "den här, den här borsten (husmasksimitation) är jättebra här. Den har jag tagit många fiskar på .Jag använder alltid sjunklina så den går ner i botten."

Nå, det är ingen nyhet precis. När jag kom hem och packade ur, tog jag fram de flugor jag använt för att låta dem torka ordentligt:

Mest för att visa att jag inte hela tiden kör med mina zilverzaror. Det blev lite för mycket gultonat på bilden. Den längst ner ser väl inte så mycket annorlunda ut mot de övriga men är speciell. Vid flera tillfällen har den visat sig fungera extra bra här i Trollemölla. Alltså det där klassiska; man har stått och harvat i timmavis utan att något händer. Så byter man till sin favoritfluga, gör ett kast och pang, bom, genast hugg! Typ.

Idag hade jag alltså hållit på från kl 08 till så där 14:30 utan ett enda nafs och funderade på att avbryta och köra hemåt. Tja, ryckte jag på axlarna och letade fram den, knöt på den på flytlinan och vankade håglöst omkring en stund och gjorde några kast här och där. Råkade hamna på mitt favoritställe på eftermiddagen då man får solen mer i ryggen så man ser extra tydligt i vattnet. I nedre dammen vid utloppet från övre dammen. Nu var det hela sjok av sjögräs i ytan där så det var nästan omöjligt att fiska. Men då råkade jag få syn på en regnbåge där som långsamt kom simmande.
Alla som någon gång stått och fiskat i Trollemölla och upptäcker en lite tveksamt patrullerande regnbåge vet att här yppar sig en gratischans. Men bara chans... Oftast struntar de i de flugor som presenteras. Ibland gör de en ansats, ändrar riktning lite men rycker på axlarna, vänder och försvinner. Men den här snodde runt, kollade på flugan men tvekade. Jag såg hur den stannade kvar i grannskapet och kände på mig att här kan det bli läge. Upprepade proceduren. Den var intresserad men inte helt övertygad... Men på tredje kastet... Vi pratar korta hystanden snarare än kast här...
Då gick den all in! Då vände den uppåt och snappade till sig flugan och fast fisk! Vilken lycka!
Men jag fick ett drygt jobb att hindra den från att köra fast i sjögräsöarna. Men till sist lyckades jag landa den och det kändes skönt att slippa gå bom. I upphetsningen glömde jag ta en bild på den. Med sina 3,5 kg skämdes den inte helt för sig heller. För de flesta landade höll sig under tre kg.