18-06-20

Onsdag

Återkomst och åter fångst

Nu har jag inte fiskat på nära nog en hel månad. Unikt för min del; särskilt som havet minst sagt är isfritt. Tidigare har det nämligen alltid berott på det. Maj har ju varit rekordvarm och mycket lämpligt för båtfiske men numer lämnar jag över min lilla båt till andra att dra upp och sjösätta och det var bestämt till slutet av maj. Jaha, så visade det sig att jag måste byta akterbräda. Det tog lite tid med lackning och allt. Lagom till båten blev sjövärdig kom annat emellan som inte är fiskerelaterat. Och när äntligen allt var klart blev det mer normalt sommarväder med ihållande blåst, mulet och om inte kallt så åtminstone svalare.

Därför blev det att dra på sig vadarna idag och försöka hitta någon lämpligt ställe att befiska. Ja, ställena krymper raskt samman nu i sommartider. Algerna växer och nu menar jag främst ålgräs och däremd besläktade, långa arter som lägger sig effektivt i vägen även för en fluga fiskad i ytan. Främst i vikar i lä. För att undvika trängsel vid vattnet gav jag mig iväg lite extra tidigt också. Lätt räknar man ut att risken för den andra typen av alger också ökar markant. Alltså de blå-gröna, små sorterna som i hög grad gynnats av majhettan. Nu har de nog kommit av sig lite eftersom det blåst en hel del i veckan. Mycket riktigt var vattnet klart där jag befann mig. Men så hade jag valt en sträcka utomskärs mestadels i lä också.

Jag la nog första kastet redan vid 06:30 med stora förväntningar. Men icke. Jo, att själva fisket kändes hur kul och spännande som helst, de förväntningarna infriades förstås. Vadandet och kastandet. Visst, men en och annan fisk vill man ju ha förstås. Inga hugg. Inga virvlar eller efterföljare ens. Betydde det att jag som en en mer normal fiskare skulle ha gjort; satte igång att byta fluga, wobbler eller drag? Idegligen, ideligen.  Närå, inte alls. Inte när man använder en zilverzara. Får man inga närkontakter beror det inte på den flugan.

Så inte förrän nästan två timmer hände det. Även om början på sträckan absolut inte brukade vara dålig fiskade jag mig mot det bästa avsnittet och det var där det hände: det bara sög i! Och for iväg. Både långt och länge. Ja, sommargäddan i varmt vatten är en fruktansvärd kämpe. Är den sedan i fyrakilosklassen gör det inte saken sämre.

Lång tid tog det innan jag fick den så här långt som bilden visar. En mycket, fin, bredryggad pjäs jag bokade till just 4 kg. Jag kom till och med ihåg att hålla gäddan längs med spöet och fann då att den var cirka 85 cm lång.

Eftersom det kanske skulle bli den enda fisken tog jag en massa bilder på den.

Det medför att jag kanske håller på med den lite för länge och att den kommer känna sig matt och andfådd efteråt. Särskilt i det varma och syrefattiga vattnet. Men när jag väl lossat den for den iväg med väldig fart och så varmt i vattnet var det inte så jag tror inte den fick några men för livet. I synnerhet som min lilla krok är hullinglös. Men lååångt ner i halsen satt den!

Under mellantiden har jag hållit lite kontakt med fiskevärlden genom framför allt FishEco. Men suck... Där är det mest tävlingar som gäller. Den ena mer bisarr än den andra. Det gäller att vara bäst. Det verkar vara det viktigaste. Helst tillhöra ett team. Hela tiden ställa upp i alla dessa cuper och tävnligar för att komma högt i någon slags gäddrankinglista. Det senaste är tydligen att fiska 24 timmar i sträck. Under ett dygn hålla på och dra upp så många gäddor som möjligt. Jodå, jag är medveten om att nu är det catch & release som gäller. Men samtidigt kommer en stor mängd mindre gäddor slitas upp så fort som möjligt, lossas från kanske tre tre-krokar och släppas tillbaka. På ett kanske allt slarvigare, otåligare och hårdhäntare sätt ju mer tävlingshetsen griper en.
Tro mig, det gör den. Been there, done that...
Till vilken nytta? Jag menar, hur många mindre gäddor går det på en stor? Åtskilliga är svaret.
Parallellt med tävlingsraseriet länkas till olika artiklar om hur illa ställt det är med Östersjön och att gäddorna minskar i antal och är det inte skvarvarnas fel så är det (ibland åtminstone) fortfarande spiggens fel. Hur går det ihop? Vilka signaler ger det?
Nu menar jag främst till en miljömedveten allmänhet. Jag vet att konkurrens och tävlingsinstinkt ligger i vår natur men någon måtta får det väl ändå vara. Vill man tvunget tävla kan man väl ägna sig åt säcklöpning, schack, fotboll, tennis, konstsim, kast med liten boll, Eurovision Song Contest, dragracing, bridge, Vättern runt, matlagning, skönhet eller triathlon eller någon av alla de andra 246 328 olika formerna av tävlingar som finns. Vill man hålla sig inom fisket kan man tävla i casting, olika fiskespel på PCn och... Och...? Nej, det verkar vara de enda jag kan komma på just nu. Kanske finns det kvar olika tävlingar i flugbindning?

Nä, tacka vet jag att i lugn och ro, vada omkring längs med en folk- och båttom kuststräcka och med lätta flugfiskegrejer utan stress och hets. Kanske känna ett och annat hugg från en och annan gädda. Det enda jag stördes av idag var en massa ilskna svanar och närgångna fisktärnor. Svanarna var mest arga på varann och ibland fattade en agg till en annan, burrade upp sig och simmade hotfullt mot den eller flera andra. Som i sin tur lyfte med våldsamma plaskanden och ibland kom lite för nära mig.

Jag föredrar att vada på slät sandbotten men mot slutet av sträckan finns en liten, mycket stenig vik. Där brukar jag lägga sista kastet i det här området. Nu är det ännu jobbigare för mig att vada i stenig terräng för bägge filtsulorna har lossnat för länge sen så stövlarna är halare än någonsin. Jag svajar och viftar med bäde armarna och vadarstaven ibland. Men än har jag inte plurrat. Nå, där på sista kastet upprepades fyrakiloshistorien nästan exakt.

Kolla vilken fin bild det blev när den är på väg upp i ett spektakulärt hopp:

Den är faktiskt exakt lika stor i verkligheten som den framträder på bilden. Flera gånger och länge befarade jag att den skulle köra fast sig i alla tångstenarna där. Den gick allra längst in i viken och jag trodde verkligen den skulle köra ner huvudet i en tångruska och fastna. Och ähum... Lite får jag erkänna att mitt #3-spö skulle få problem med en sådan situation. Just att man inte kan sätta press rakt uppifrån utan bara från sidan. Nå, jag hade i och för sig kunnat vada ännu längre in i viken och lossat den manuellt om jag blev tvungen. Men det löste sig.

Och faktiskt; det kastet var, eller skulle bli, dagens allra sista. Nu gjorde jag ett par till mest för att skölja av flugan. Även den satt lååångt ner i halsen nämligen.