18-09-17

Måndag

Många små gör ingen stor

Alltså gäddor, till skillnad mot bäckar som enligt vad som påstås, gör en stor å.

Nä, och inte heller blev det några problem med storleksbestämningen idag. Jag brukar följa FishEco och där har det varit några blogginlägg i den frågan. Någon tyckte att det frontas på tok för mycket. Det vill säga att folk håller fram sin gädda så nära att med nöd och näppe kameralinsen undgår att smetas ner med gäddslem. En annan menade att folk har svårt att skilja på kilo- och poundskalan på vågar. Det vågar jag påstå att jag inte har.

Men det där att fronta sin gädda erkänner jag gärna att jag gör ibland. Men å andra sidan brukar jag påpeka att jaha, den här gäddan är inte alls så stor som den ser ut, utan väger så eller så mycket.

Först en anknytning till förra gången det här med tjuvfiske. Höll på att snubbla på den här:

Eller okej; det var en liten överdrift. På nära håll upptäckte jag ett litet, litet ljusblått flöte. Drog i linan och fick upp en liten ryssja. Eller ålahomma? Jag är ingen nätexpert. I vilket fall som helst var den olaglig eftersom det saknades namn på flötet. Så vad gjorde jag; ringde Kustbevakningen? Nä, den var mycket liten och tom. Jag la tillbaka den men kanske hamnade den fel så det är inte säkert varken ål eller gädda hittar in till den; jag vet inte.
Det ser att finnas som en stor säkerhetsnål i den. Den syns på bilden. Vad ska den vara till?  Var det i själva verket en kräftmjärde? Eller för krabbor? Det där med krabbor kom jag faktiskt att tänka på just nu, dagen efter när jag sitter och skriver om det.
Jag läste tidigare i somras, kom jag nyss ihåg, att man påträffat någon ny, invasiv art här i Blekinge nämligen. Oj, kanske var den utsatt i forskningssyfte, till och med!  Fast omärkt var den och inget bete fanns kvar i så fall.
Det som också syns på bilden till höger är förstås vingen på min zilverzara. Jag hade ju både spöt och kameran i högerhanden.

Det är hög tid att börja testa mina vanliga ställen nu, tänkte jag. Kolla om växtligheten har gett med sig i vikarna inomskärs. Jo, delvis. Lågvattnet gjorde sitt till också att en hel del låg på ytan på sina ställen. Men suck, så många smågäddor det fanns! Och hungriga. För till och med den första, allra minsta halvkilosgäddan hade slukat zilverzaran. Och med det mentar jag att kroken satt långt ner i svalget. På nästan samtliga. Vilket fick mig att undra, återigen; vad fanken lever gäddorna av? Jag ser ju inga småfiskar. Nu, inte ens spigg. I den grunda vik jag befiskade idag finns ingen sill.
Jag menar, jag vadar försiktigt och långsam fram under fisket och ser för det mesta bottnen som i ett akvarium. Aldrig att jag ser eller skrämmer iväg fiskar större än ett och annat litet gli-stim.
Kanske, ibland någon liten svartbult på bottnen. Nu på hösten brukar gäddorna vara fetare än de här var. Inte för att de verkade magra. På semestern kan vi säga, var jag och badade i en insjö. Och där, på grunt vatten såg jag det ena mörtstimmet efter det andra. Och löjor. Men här; aldrig. Den enda vitfisk jag ser då och då är id. Och då på avstånd när de vältrar sig i ytan och mest utomskärs.
Att just spiggen farit illa den här heta sommaren har jag själv konstaterat. Nej, snart slår jag ihjäl en gädda och sprättar upp den!

Det blev tröttsamt i längden. Ändå lyckades jag dra undan flugan innan de hann hugga flera gånger. Följde någon efter, började jag plaska och skrika på den för att skrämma iväg den. En gång sjönk flugan till botten framför mig när jag tog fram papper och penna för att anteckna vikt och klockslag (vilket hände ideligen, ideligen för övrigt). När det var klart och jag drog upp flugan för att påbörja  nästa kast, skyndade en gädda fram för att ta flugan! Med nöd och näppe hann jag få upp den i luften. Flugan alltså.

Givetvis är det jättebra att det är så gott om smågäddor. Blir det sedan ett nätfiskeförbud här bådar det gott för framtiden. Att det inte fanns någon gädda över tre kilo här idag, tillmäter jag inte så stor betydelse. Senare i höst och vinter lär de komma in. Det brukar de göra.