18-10-01

Måndag

En märklig dag

Och utan att särskilt behöva framhålla det när det gäller mitt fiske; i det pyttelilla formatet. Fast överraskande nog menar jag heller inte just idag att jag fick extra många mindre gäddor. Nej, istället hopade sig en rad ovanliga händelser till en och samma dag.

Men först ska jag oja mig över det höga vattenståndet. Återigen trodde jag det skulle hinna sjunka undan lite under både morgon och förmiddag. Men icke. Det höll sig precis inom min absoluta smärtgräns över vilken jag stannar hemma. Tur man inte lever 100 år till om man enbart ser det ur just klimatalarmhänseende. Läste nyligen i "Svenskt Fiske" där ett antal experter listade hur det skulle bli om cirka 100 år, om jordens medeltemperatur skulle stiga med 1,5-2 grader. Eller "experter" kan man nog säga för vem kan vara expert på vad som ska inträffa om 100 år?
Visst, gissa, spekulera och anta går bra. Nå, då tänker man sig att havsnivån ska stiga en meter. Främst beroende på termisk expansion. Att vatten utvidgar sig i värme och tar större plats.
Men, undrar en som inte vet så mycket, hur kan det då komma sig att man inte märker det nu? Eller hela tiden egentligen. Jag menar, under sommaren är vattnet betydligt varmare än under vintern, eller hur? Men generellt är vattenståndet lägre då än under vinterhalvåret. Nu håller jag mig främst till Östersjön. Och visst är en temperaturskillnad på 15-20 grader betydligt större än 2.
Eller beror det på att under vår sommar norr om ekvarton är det vinter söder om samma mittlinje? Fast samma förhållande måste gälla om 100 år. Visst, världshaven är djupa och enorma... Frågan är om en så pass, ändå liten, temperaturskillnad ändrar medeltemperaturen på de djupaste ställena?

Så påstår de (eller gissar) att blått vatten blir brunt. Där borde de istället skriva "klart vatten" istället för blått. Genom mer regn och urlakning. Tror jag inte ett ögonblick på. Inte i Östersjön i alla fall.   Nå, den som lever får se.

Inledningsvis fick jag precis fullt med mindre gäddor. Det är inte mitt fel. Jag kan inte hållas ansvarig för att på den här sträckan jag mer eller mindre tvingades befiska, de stod tätt. Ja, för här är det i vanliga fall närapå barmark. Och inte kan jag hjälpa att en zilverzara liksom suger till sig varenda gädda inom 100 meters omkrets oavsett storlek (med en lätt överdrift). Inte så jag precis klagar för särskilt när det är spegelblankt är det fascinerande att se hur det plötsligt sätts igång en vågrörelse en bit från flugan och mot densamma, hugg, plask och virvel:

Dessutom hade jag tur att jag inte fiskade under den gångna helgen. Jag hade nämligen ingen aning om att Blekinge Gäddfestival drabbade länet då. Märkligt, FishEco som noga och utförligt brukar skriva, och därmed förvarna, om minsta mörtmetningstävling annars, har inte med ett ord nämnt att den skulle gå av stapeln då. Och det, att fiska när den pågår är en värre pina än... Eeeh... Låt mig säga att jag inte gillar det. I efterhand har jag läst om den i lokalpressen. Då kom det här upp igen med de påtänkta fredningsområdena här i Blekinge. Där är tydligen läget fortfarande så att än så länge är inget bestämt utan det ligger som ett förslag hos HaV att besluta. I nio olika vikar från öster till väster ska det vara fiskeförbud från 1 januari till 31 maj. Men av någon outgrundlig anledning får de som har ålfiskelicens ändå fiska där i gäddornas lekvikar. Fast så länge ingenting är beslutat är det ingen mening att kommentera det närmare. Jo, en sak läste jag som jag givetvis starkt misstänkte men nu fick jag det bekräftat; att yrkesfiskarna protesterar mot förslaget.

Vad ska den här bilden illustrera kan man undra:

Jo, att det kan inträffa att en gädda hugger fel. De halvmissar och får på något vis nylontafsen mellan tänderna. Som går av. Det brukar inträffa så där vartannat eller var tredje år. Då kan det löna sig att noga undersöka botten omkring stället det hände. För ofta fastnar inte kroken utan flugan sjunker till botten. Vilket jag gjorde. Letade efter den alltså. Hittade den och fiskade upp den med vadarstaven. Det syns längst ut på vadarstaven om man tittar noga. Utan krångel gick det men ibland lyckas det inte och då har jag ett tips:
Ha alltid med en stor enkelkrok och några kraftiga gummistnoddar i en plastpåse. Då kan man fästa enkelkroken längst ner på vadarstaven och därmed fiska upp kameror, mobiltelefoner, vågar, peanger eller annat man råkar tappa under fisket. I och för sig har jag det mesta fäst i band och snören. En bra fiskeväst ska man kunna hålla upp och ned, skaka och ingenting trillar ur. Men mycket kan hända under fisket.
Som till exempel idag att efter någon timme inträffade exakt samma sak igen. Hugg och snapp! Flugan borta. Tafsen avklippt. Fast den gången hittade jag inte flugan. Synd.

Jag fick i alla fall en i hygglig storlek:

Men hoppbilden blev bara nästan bra.

Så till det kanske märkligaste idag. Jag menar, hur vanligt är det att folk badar där man håller på att fiska? I synnerhet nu i oktober och på senhösten. Okej, just här omkring lär risken i och för sig öka väsentligt senare i vinter eftersom det är ett växande nöje hos polska vinterbadare att ta sig hit med Polenfärjorna. Det är sant! Precis som allt annat här i min fiskedagbok. Jag menar, vem tror man att man lurar i en dagbok?

Här bildbevis:

Men nu till det allra märkligaste: Det hände två gånger med cirka en timmes mellanrum. Först tog nämligen jag mig ett dopp på nästan exakt samma ställe.
Jag höll på att befiska sträckan i bild från vänster till höger. Men så slog vinden om till mer sydvästlig och alltså fick jag motvind. Jaha, tänkte jag, då går jag väl upp på land och går fram en bit och fiskar mig tillbaka då. Men när jag skulle kliva upp ur vattnet lyckades jag på något sätt halka bakåt och trilla pladask baklänges ut i vattnet. Jag tog emot med vänsterhanden, vände och vred på mig, kände vattnet sippra in i vadarna innan jag till sist lyckades ta mig upp på det torra igen. Ytterst hade jag en kort regnjacka som fördröjde vatteninflödet till en del. Men hela vänsterarmen upp till axeln var genomblöt och lite vatten hade runnit in i vadarna. Men lyckligtvis går ju vadarna väldigt högt upp så det var bara att rycka på axlarna och fortsätta. Till saken hör att den tilltänkta sträckan brukar vara den allra bästa också. Den ville jag absolut inte missa. Lite måste man tåla som gäddflugfiskare. Solen värmde också ibland. Men märkligt nog, fick jag inte en enda gädda där! Särskilt en liten plätt där, brukar jag alltid få en stor. Ja, typ kring fyra kilo. Ja, nästan alltid då.
Fick syn på den här badaren istället. Han doppade sig, plaskade runt lite och så gick han upp igen. Tycker det är okej att ta med den här bilden. Ingen kan känna igen honom och ingen vet var bilden är tagen. Och knappt någon ser den här heller.