19-03-04

Måndag

Vågens svall

Man kan dela upp den här fiskedagen i två delar. Den första blev en likartat historia som de tidigare gångerna nu i år. Alltså ganska fiskfattigt och bara några enstaka landade gäddor. Testade en i vanliga fall givande sträcka utan något extraordinärt. Efter långt om länge fick jag ytterligare en fin trekilosgädda:

Och det är faktiskt ett nytaget foto även om det ser ut som de jag brukar använda. Men hur ska man annars ta bilder på gäddorna?

Jag hade flera kontakter i samma område. Faktiskt sådär 5-6 till. Dåligt av mig att inte kunna landa fler förutom den kanske allra minsta av dem. Eller var det dåligt av min fluga? Tror det var en kombination. De stod väldigt grunt och då vet jag av erfarenhet att de lättare kan missa i hugget. Sedan förökte några ta precis i slutet av kastet när jag för spöet bakåt för att ladda för nästa kast, flugan får extra fart och gäddan hinner inte med. När det stället var färdigfiskat frös högerfoten som den brukar efter några timmar i vattnet. Ja, den frös alltså inte till is utan kändes kall.
Då passade jag på att gå till nästa kustavsnitt. Kanske en eller en och en halv kilomter. Då blev jag ordentligt varm.

Gick väl ner till även det, en välrenommerad sträcka. Men, tyckte jag, så grumligt vattnet är; hur kan det komma sig? Sträckan låg i lä och på förra stället var ju vattnet kristallklart. Lite märkligt.
Nå, jag vadade ut och började fiska. Inget särskilt hände.

Nämen kolla! Där kommer minsann ett örlogsskepp. I full speta! Tog väl ett kort på det för har man inget annat att visa upp så brukar sådana göra sig bra på bild:

Den var väl ute på övningskörning och verkade träna skarpa svängar. Den var långt ut och långt borta. Den vände alltså på en femöring som man sa förr. För nytillkomna läsare är det väl bäst att förklara att en femöring inte har med havsöringar att göra utan var en slags peng man hade för väldigt länge sedan.
"Jaha, då blir det väl lite svallvågor om en stund" tänkte jag och fiskade vidare. Vilket jag inte skulle ha gjort. Vad jag borde, var att veva upp, vada i n till stranden och gå upp på land och gå en bit in och där ställa mig och vänta ut nämnda svallvågor.
När väl de första svallvågorna började dundra in var det för sent. Jag hann inte. De första var heller inte så höga så jag stod kvar. Hade det varit jämn sandstrand skulle det inte ha varit några problem att backa tillbaka men nu var det några klipphällar och stenar längst in. Hade jag försökt fly in dit bland stenarna och den hala klipphällen skulle jag obönhörlgen trillat omkull.

Vågorna blev bara större och började bryta precis där jag stod. Jag ställde mig bredbent, fäste vadarstaven i botten och höll mig krampaktigt i den och stålsatte mig ordentligt. Med nöd och näppe stod jag fast. Det var nästan så jag lämnade bottenkontakt men lyckades hålla mig på benen. Det stänkte upp i ansiktet på mig och vattnet sköljde delvis upp till halsen på mig ett par gånger. Jag kände hur lite trängde in genom regnjackan och ner i vadarna. Eftersom fartyget vände häftigt, verkade de aldrig ta slut heller.

På köpet fick jag också förklaringen till att det var så grumligt i vattnet där. För när det äntligen stillnade var det som soppa. Då vevade jag upp och gick iland, något skakig i benen. Hela den sträckan var fördärvad, insåg jag. För det var varken första eller sista gången minsveparen eller vad det nu var för något slags örlogsskepp, gick till attack. Den höll på ett tag till och jag insåg det lönlösa att försöka fiska däromkring. Kände inte för att gå till bilen och köra någon helt annanstans heller.
 Eller jo, det gjorde jag men då blev det hem.

Jepp, så kan det gå till när man vadar och fiskar här i Karlskronas skärgård. Jag antar att marinen passar på och kör så det ryker nu under vinter och tidig vår när de flesta småbåtar ligger på land. Annars vet jag att det klagats höjljutt på exempelvis Polenfärjorna tidigare, just under sommarhalvåret av båt- och bryggägare. Så numer saktar de in farten betydligt innanför Försänkningen.