19-04-16

Tisdag

Drömfiske II

Ja, jag tror faktiskt det är drömfiske för en del att få en havsöring på fluga i havet.

Det jag tycker är bland det roligaste när det gäller flugfiske är själva flugorna. Jag tillverkar alldeles för många. Och gör av med alldeles för få. Men så är det gärna att man får för sig att just den där lilla detaljen man kom på, gjorde att flugan plötsligt blev 10 gånger bättre. Och då satte jag igång och band upp några med just den detaljen. Det kan vara något nytt material eller att jag satte vingen 1,5 millimeter längre fram på kroken. Eller längre bak. Eller hittade en ny wiretafs som nog är jättebra.

I alla fall dök det upp några redline-påsar med några urgamla zilverzaror i. De hade legat i ett gammalt reservkit. Med ganska mycket marabou och / eller strutsherl som stomme. Och naturmaterial är jättebra men nackdelarna att de blir tunga och är ganska sköra.  Sådana jag kallade för One-Size för en 10-15 år sedan.
Likaså är jag lika fascinerad och förvånad över hur tunga flugor man kan kasta med ett #3-spö. Ja, fortfarande. Jag vet inte, kanske #3 är det nya #6?

Så idag tänkte jag att jag skulle testa den här flugan:

Det enda jag behövde göra var att fila ner hullingen. Lite tveksam var jag om spöt skulle orka. Men jodå, det funkade bra. Jag kunde kasta med den utan större problem. Kanske fick jag göra ett extra luftkast för att slå av vattnet bara.
Det dröjde inte länge förrän jag fick dagens, både första och enda hugg. Genast misstänkte jag havsöring. Går de upp i ytan och står och slår och plaskar; ja, då är det så gott som alltid havsöring.

Det var i princip det enda den här havsöringen gjorde också. Ingen rusning och inga hopp. Det var lite av en besvikelse. Jaha, och vad skulle jag göra nu då?

I början trodde jag den skulle skaka loss kroken. Den var ju hullinglös och det händer att gäddor lyckas med det. Särskilt i slutfasen när man har dem intill sig och försöker koppla gälgreppet. Då brukar de ju sprattla lite extra vilt och gärna med huvudet ovanför vattenytan. Det är ett riskbeteende. Och havsöringen gjorde så i princip hela tiden. Men så upptäckte jag att flugan satt en bit in i munnen på den och det brukar borga för att den sitter kvar. Men skulle jag ta den? Alltså slå ihjäl den och ta hem den?

Jag kände mig faktiskt ganska tveksam. Nästan som jag hoppades på att den skulle lossna. Enligt mina principer kunde jag ändå tillgodoräkna mig den eftersom jag hade den inom räckhåll länge. Men havsöringar är väldigt svåra att få grepp om i vattnet. Ett sätt är att vada iland och låta den glida upp på sandstrand eller liksom häva upp den på land. Men jag var långt utvadad eftersom det var lågvatten.
Men till sist blev jag tvungen för jag måste ta loss kroken med peangen och därmed hålla fast den. Bästa sättet blir då lirka in den mellan benen och knipa fast den. Då kan man trä in pekfingret i gälen och lyfta upp den. Och då slog jag ihjäl den...

I efterhand tänkte jag att hur är det egentligen med catch and release vad gäller havsöring? Betraktas man som värsta natur-miljö-skurk nu för tiden om man dödar någon?

Jag får erkänna att jag inte hänger med i den eventuella debatten. Jag följer några fiskebloggar då och då genom FishEco men ingen handlar särskilt om havsöring. Men den är en god matfisk och nu för tiden kan det dröja flera år mellan gångerna jag får en. Även om jag råkade få en förra året också.

Den är i alla fall mer än väl lovlig. Ett minne från förra året faktiskt att då tvekade jag lite hur lång den var. Så på det här spöt gjorde jag mig besväret med längdmarkeringar. Den första markeringen är på 60 cm och öringen blev då minst 65 cm lång. Jag vägde den till och med och fick det till 2,9 kg.

Inga fler hugg fick jag som sagt. Såg väl en liten gädda jag skrämde iväg när jag vadade. Då kom jag att tänka på att jag kanske gjorde en välgärning när jag slog ihjäl öringen? Jag menar, än är det  spiggens fel att gäddförekomsten minskar och än får svartbulten skulden som invasiv alrt. Skarv och säl ska vi inte bara tala om. Men det kanske i själva verket är havsöringens?
De kommer ut från åarna vid den här tiden, magra och vrålhungriga. Vad hindrar dem att gå in i gäddornas lekvikar och röja runt? Slukar varenda nykläckta gäddyngel de ser. 
Ja, vem vet... Jag tycker det låter som en mycket rimlig teori.
Det stämmer väl överens med en annan notis jag nyss läste. Äntligen har forskarna kommit fram till varför torsken har blivit så sällsynt,  mager och småvuxen. Det är skrubbskäddornas fel!
De käkar helt enkelt upp all mat som egentligen småtorsken skulle livnära sig på. De små kräftdjur som kallas skorv. Va, det var det ingen som kunde ana! Här gick man och misstänkte bottentrålarna helt i onödan.
Okej, jag erkänner. Här ironiserade lag lite grann. Jag fattar ju lite sambanden i naturen att om en art utrotas ner till nära noll tar andra över.

För att återknyta till flugbindningen (helt oavsiktlig, dålig vits) får jag åter vatten på min hur-tar-rovfisken-sitt-byte-kvarn. Jag gör mina zilverzaror med en mycket lång vinge och så en pytteliten krok längst fram. För jag tror att rovfisken siktar mot sitt bytes huvud. I alla fall om rovfisken är betydligt större än det tilltänkta bytet. Det finns ju filmer där man ser hur en liten gädda tar en stor mört. Hur den tar den på tvären, vänder den rätt och sväljer den med huvudet före. Men inte ens det stämmer alltid för varför skulle jag i så fall landa en massa smågädder på halvkilot?
Det är ett ämne som stötts och blötts i hundratals år bland sportfiskare. Likaså vilken betydelse färgerna har på sitt bete. Där brukar jag hävda; nära nog ingen. Bara det mesta går åt silverhållet. Nu avser jag främst fiske här i Östersjön. När det gäller "äkta" flugfiske gäller inte den principen generellt.
Att jag råkade få en havsöring idag, tror jag berodde på ren slump. Jag tror allt var fel. Väder, plats och fluga. Eller flugan var nog rätt. Men jag tror att den här öringen bara var på genomresa och råkade få syn på min fluga i förbifarten så att säga.