19-10-27

Söndag

En klassiker

Eller ett par till och med. Den första att jag kunde återupprepa meningen att idag var det inte ens lä i lä. Då menar jag att visst kan det vara lä för själva vågorna men inte för blåsten. Som var i kulingstyrka och kanske än mer i de värsta kastvindarna.

Jag kan även passa på att dela ut ett alldeles gratis fisketips. Ser det ut så här:

Och framför allt, har det hållit på att blåsa så här hårt ett par dygn i samma riktning, kan man vara säker på att traktens gäddor går upp i lä och ställer sig där. De vill ha det lugnt och skönt och vill inte hålla på och spjärna emot de kraftiga strömmar som uppstår. Eller kanske matfisken också går in i lä?

Därför kom det inte som någon större överraskning och även om jag inte fick en gädda på första kastet som förra gången jag var ute, så åtminstone på det andra.

Och i början fick jag den ena efter den andra. Vilket i och för sig är svårt att undvika. Jag menar, hur bär man sig åt för att få den andra efter den ena? Så många och framför allt så små, att jag blev tvungen att köra de vanliga tricksen när man vill att de ska lossna. Låta bli att göra mothugg eller ge den löslina. Då brukar de lossna av sig själva. Risken är förstås att man kan råka haka loss en stor helt i onödan men i år är den risken inte så stor. Desstuom brukar man få en uppfattning ganska snart om den saken.

Men vill jag påpeka, det är absolut inget fel på små gäddor! Men hade detta varit förra eller förrförra året borde jag ha fått eller varit i kontakt med, en eller flera i fyra- eller femkilosklassen under samma yttre förhållanden på den här sträckan.

Mindre gäddor på lätt utrustning är en väldigt bra kombination. Ännu bättre är förstås stora gäddor på lätt utrustning men från och med i år är det långt mellan gångerna. Fast året är inte slut än.
Men på FishEco och säkerligen på många andra ställen som handlar om sportfiske är det just storleken som prioriteras. Fast lite tröttsamt är det, tycker jag, när folk håller fram sina fiskar så nära kameran som möjligt. Eller photoshoppar bilderna så fiskarna verkar dubbelt så stora. Särskilt sådana bilder där man inte kan se händerna på den som håller fram fisken. Det verkar som gäddan eller gösen liksom svävar fritt framför den lycklige sportfiskaren.
I och för sig gör jag ju det själv också; åtminstone håller fram gäddan mot kameran. Eller gjorde. Fast då brukade jag påpeka att så stor som den ser ut på bilden är den inte.

I år har det inte varit läge att ta några gädd-selfies på en fyra eller femkilos. Jag har numera inte ens med mig den lilla Gorillatripoden i fiskevästen.

Moving on till den riktiga klassikern; nämligen bilden på den blodiga handen:

Den första i år. Typiskt nog var det en av de allra minsta gäddorna som jag skar mig på. Kroken satt ytligt och jag skulle bara lossa den utan att ens behöva lyfta upp en ur vattnet. Men just när jag fick grepp om kroken, sprattlade den till och ett litet jack i fingerblomman uppstod. Som de kan blöda!

Det finns bara ett sätt att stoppa det på och det är också en klassiker i min värld. Ta en tillklippt bit gasbinda, linda den om fingret och fäst den med en gummisnodd. Men inte för hårt! Och inte för löst heller utan lagom. Kolla att inte känseln försvinner från fingeroppen då och då. Detta om man vill fortsätta fiska förstås. Och det vill man ju.
Jag har en red-lineplastpåse med ett antal sådana i fiskevästen; hoprullade små kompresser med gummisnoddar om.