20-09-29

Tisdag

Två på de första tre

Sist lovade jag att jag skulle införa lite nyheter i mitt fiske. Variera mig. Inte vara så sterotyp. Komma på nya infallsvinklar. Visa mig förändringsbenägen. Så jag bestämde mig för att sätta igång. Först gäddflugorna. Varför ska jag hela tiden köra med samma gamla, trötta mönster? Det finns ju hur många som helst där ute. Och en massa nya flugbindningstillbehör. Plaststtjärtar, propellrar, små bjällror, stingerkroker, fenor och whatnot. Nu är det verkligen på tiden att ta tag i det. Sätt igång bara!

Och det gjorde jag. Satte mig ner och började binda. Oj, oj, oj, som jag satt och tillverkade den ena flugan efter den andra. I timmar! Svetten rann och jag blev öm i fingrarna! Jag jobbade på som i trance!

Men när jag liksom vaknade upp och upptäckte resultatet, blev jag nästan chockad över vad jag fick se:

En hel hoper med samma gamla zilverzara! Attans också! Där sket det sig ordentligt redan i första försöket. Men det tog jag igen med besked när det gällde själva fisket. Jag bytte spö. Det är ett stort steg minsann.

Det bevisas av den här bilden där jag på ett skicklgt sätt förenar två budskap med ett foto:

Först då att jag bytt ut det gamla spöt (eller heter det "spöet"?) mot ett annat. Från Guideline Exp 4 till ett Vision Onki. Okej, att det råkade bli samma linklass är en ren slump. Men vad är det för fel på AFTM 3?
Vad bilden också visar är ett sådant där tillfälle under en fisketur där man ställer sig frågan; hur stora risker ska man ta för att få ett bra fiske? Vill man riskera liv och lem och ta sig igenom staketet eller ska man backa tillbaka och välja ett annat ställe? Inte så lätt att svara på måhända. Ilskna baggar är inte att leka med. Tänk bara på den största bocken Bruse!
Jag gjorde en kompromiss. Jag gick runt eller snarare vadade runt staketet och fortsatte en bit in på det livsfarliga området men såg hela tiden till att jag hade nära till vattnet och höll noggrann uppsikt runt om kring. Kom den galopperande var det bara att springa ut i vattnet. Jag kunde se får på ganska långt håll men de verkade inte ha upptäckt mig.

Men tyvärr fick jag ingen större utdelning på mitt oerhörda risktagande:

Lugnt, spegelblankt, sol och hett är ingen bra kombination. Men som jag tidigare påpekat är det inget hinder att få fisk. Likaså att det är desto roligare eftersom man upptäcker dem så pass tidigt när de kommer. Men jag är den förste att hålla med om att det finns bättre fiskeväder, absolut. Men vem hade kunnat ana högsommarväder alldeles i slutet av september?

Men ta till exempel dagens rubrik. Kanske någon undrade vad den syftade på.
Jo, på dagens första tre kast, landade jag två gäddor. Och på det fjärde eller möjligtvis femte tappade jag en gädda. Det är absolut sant. Det kan bero på att, enligt min föresats att förnya mig, inledde dagens fiske på ett ställe jag inte befiskat på... På...? Tre eller fyra år, tror jag. Till största delen beroende på att där är det svårvadat. Mycket sten. Man (jag) blir bekvämare av sig med åren. Med många och olikstora stenar i vattnet är det lätt att tappa balansen och plurra. Har man dessutom vadare där filtsulorna sedan länge är borta kan det bli glatt. Men på fel sätt.

Sist lovade jag att åtminstone försöka föra statistik över min få-upp-procent. Det misslyckades. Men, kan jag säga, den blev mycket låg. Redan efter den första halvtimmen stod det 2-5 till de efterföljandes och tappades fördel.

Men den här gäddan fick jag upp:

Jag befiskade hela tre olika ställen. Idag var jag inte ens i kontakt med någon över tre kilo. Men, tänkte jag, de här kring två-kilosgäddorna kan komma att göra stor nytta till våren. När den stora spigginvasionen inträffar. Jag har läst att om sommaren håller de till ute till havs, på djupt vatten i stora stim men under lektiden kommer de som en stormflod in på grunt vatten i enorma mängder. Och jag kan intyga att de ökar i antal för varje år med början för cirka tre, fyra år sedan. De attackerar min zilverzara hela tiden och jag får kroka av en eller flera, nästan vid varje fisketur.
Nästa år kanske jag inte ens själv går säker! De kanske gnager sig igenom vadarna och hugger in på mig som värsta pirayorna!
Men en gädda på ett kilo kan ju sätta i sig mängder med spigg och jag hoppas på det och att de får övertaget i lekvikarna nästa år.

Anledningen till att jag har två spön i #3 är att när jag väldigt försiktigt och tvekande började använda det första, var jag rädd att jag, eller snarare en tvåkilosgädda, lätt skulle kunna knäcka det. Eller till och med i själva kastet med en gäddfluga. Därför köpte jag ett till att ha i reserv. För det var ju så kul med ett så pass lätt spö! Och i början hade jag det nya med mig i bilen hela tiden i reserv. Men det hände inte. Jag kunde lätt pumpa in en fyrakilosgädda. Det gick utmärkt att kasta en zilverzara med wiretafs. Och inte ens i slutstriden när man ska greppa gäddan tätt intill sig, då den kan dyka och spöt böjs dubbelt eller till och med tredubbelt, har det knäckts.