20-11-24

Tisdag

100%

Idag gällde det att ligga lågt och smyga i vassen. Det vill säga att välja ut ett ställe i lä och där det är långgrunt. Här har jag hittat en långsträckt vik, långt in i skärgården med de förutsättningarna när väst-sydvästlig kuling och högvatten råder.

Och lite till min överraskning bara pang, pang, pang, smällde det på tre fina gäddor genast. Åtminstone under den första kvarten och mer genast än så är svårt att tänka sig i fiskesammanhang.

 Därefter upphörde gäddaktiviterna allteftersom jag fiskade mig bortåt. Men en medioker bild på första gäddan får duga:

Under de nästa två timmarna hände ingenting i fiskväg. Det gjorde inte så mycket. Dagen var ändå så att säga räddad. Och när man (jag) flugfiskar är själva kastandet roligt. Idag var det också extra utmanande i den hårda vinden. Beroende hur det såg ut på stranden med träd eller öppet, kommer ju kulingen från alla håll och i olika styrka även om det är lä.

Då kom jag att tänka på att jag hade haft tre hugg och tre landade gäddor; inte så dåligt. En tillfällighet förstås och för litet statistiskt material som inte går att dra några slutsatser ifrån. I vanliga fall brukar min få-upp-procent pendla sådär mellan 40-70 beroende lite på vilket sätt man räknar. Dagens zilversara var förresten lite speciell. En gammal fluga, egentligen avsedd för ett tyngre spö för den bestod av extra mycket naturmaterial och blev därmed lite väl tung. Men jag testar så får vi se, resonerade jag i morse. Nå, det gick att kasta med den men jag fick ta i lite extra för att få linan att sträcka. Men den hade även en annan egenhet; en pytteliten detalj:

Så här såg flugan ut när jag slutat fiska. Här hade jag lagt vingen i en rak linje från krokskaftet räknat. Hm, tänkte jag, när jag började kasta, kan det vara bra? Nu brukar jag nämligen fästa vingen längre fram på krokskaftet. Men tydligen var det väldigt lyckat för sedan kom jag in i ett område där gäddorna stod tätt. Packade som sillar nästan. Alltså inte berusade utan många på en tämligen liten plätt. Och jag fick upp alla som högg. Fantastiskt å super well done!
För det blev hela nio stycken på en och samma fluga utan en enda tappad. Kan det vara en slumpässig tillfällighet eller hade jag kommit på något nytt?
Det är också det som är så roligt med flugfiske och flugbindning. Jag trodde faktiskt att min zilverzara var färdigutvecklad. Att den gått igenom en mångårig evolution och inte kunde bli bättre.

Så det var bara tillbaka till ritbordet. Eller flugbindningsbordet. När jag anser en zilverzara utsliten, brukar jag dela upp vingen i två buntar. Klipper av en i taget, tar ett fast tumgrepp ungefär mitt på och drar ut de korta stråna; de som har slitits av. Så fäster jag återstoden som stomme på en ny krok med den röda bindtråden och lackar ordentligt. Och upprepar manövern med nästa bunt. Och låter sedan bägge två torka:

Gärna så här mellan sidorna på en bok. Och då är det viktigt att det är en bok om fiske och flugbindning för då blir den flugan mycket bättre. Så gör alla, tror jag.

Steg två blir förstås att binda in resten av vingmaterialet. Gärna ett par olika sorter. Helst ska alla vara zilvriga men som jag påpekat tidigare, man får även binda in några blå eller gröna strån men inte mer än 23% för att den får kallas zilverzara. Filar ner hullingen och därefter brukar jag ansa den med saxen till lagom längd och profil. Sedan fäster man förstås wiretafsen. Det gör jag med bindtråden och så lackar jag flugkropp och wireinfästning tre gånger:

Allt jag skriver här är ganska mycket sant (89-97%). Därför erkänner jag att jag slutade fiska lite i förtid. För när jag fått den nionde gäddan, vevade jag upp och vadade iland trots att jag visste att hade jag fortsatt skulle jag fått flera andra gäddor. Eller hugg av gäddor som kanske skulle lossna och då kunde jag ju inte hävda att jag fick upp samtliga. För jag misstänker att i alla fall liiiite slump kan vara inblandat här.

Nå, det kommer att visa sig framöver.