21-04-13

Tisdag

Uppehåll

Genom åren har jag sett en likartad kurva eller utveckling hos folk som skriver fiskebloggar. I början väldigt ambitiöst med noggranna rapporter och bilder från varje fiskepass. Det håller på så första året och kanske andra. Men på det tredje börjar det bli allt glesare mellan rapporterna. Fjärde kan det stå så här typ: Nu var det väldigt längesedan jag skrev något på bloggen men nu ska jag ta tag i det igen. Men ganska snabbt ändå, dör den helt enkelt ut. En orsak till det är, tror jag, att vederbörande tröttnar på att ständigt upprepa sig. För så är det ju att med tiden har man liksom berättat allt. De suckar och tänker "Jamen det här har jag ju skrivit om hundra gånger!" Man kan också uttrycka det som att de inser att nu räcker det.

Så finns det förstås sådana, ja, som jag själv till exempel, som inte har den självinsikten utan bara fortsätter att skriva samma, samma, hela tiden. Fast å andra sidan är detta ingen blogg utan en fiskedagbok. Och precis som livet i övrigt, händer det inte så mycket oväntat utan dagarna flyter fram med oftast bara smärre ändringar i den dagliga och veckoliga rutinen. Givetvis inträffar det ovanliga händelser, både på ont och gott och då är det väldigt bra att skriva ner dem i en dagbok. Gäller både fisket och det övriga livet. Då kan man om tre och ett halvt år efteråt, gå tillbaka och läsa detaljerna som man kanske glömt bort och återuppleva den händelsen; aha, det var på eftermiddagen det hände, inte på morgonen som jag fick för mig.

Vill man få ovanstående bekräftat är det bara att gå in och kolla på de som bloggar hos FishEco. Visst, två undantag finns det; bägge flugfiskare från Småland. Än så länge. Likaså kan det förstås finnas andra former av fiskeskrivande på plattformar jag inte känner till.

Anledningen till att jag inte fiskat på länge beror nog främst på en av de allra värsta konsekvenserna av covid-19. En aspekt som nog inte tagits på riktigt allvar. Nämligen bristen på neopren. Närmare bestämt neoprenvadare. Det verkar vara slut överallt. Fick det även bekräftat hos en firma som påstod sig ha neoprenvadare men som inte kunde leverera.

Jag tror det beror på att råmaterialet används till "nyttigare" ändamål. Handskar, slangar och munskydd med mera. Munskydd...? Det går väl inte?
 Jodå, se bara på mina gamla vadare som läcker som såll!

Sedan sist hade jag köpt mer gummilim och smetat på de gamla vadarna ordentligt och tänkte att nu håller de nog tills nya vadare kommer in. Ja för det trodde firman att det skulle göra; kanske om några veckor.  Men det gjorde de inte; höll tätt alltså. De läckte fortfarande men inte så mycket, så jag kunde genomföra åtminstone några timmars trevligt fiske:

Jag fick upp tre fina gäddor och hade två efterföljare på ett par timmars fiske. Roligt. Men varför? Jag menar varför tycker man det är så roligt att få hugg, känna fast fisk och så efter en kortare eller längre kamp, landa fisken.
Ja, det är en fråga som stötts och blötts sedan urminnes tider. Ända sedan jag började fiska med andra ord. Hur det gick till finns tyvärr inte i någon dagbok men däremot i mitt fiske-cv någonstans här i min fiskedagbok. Det var en liten tusenbrödra-abborre tagen på handhållen lina, sänke och krok med mask på. Man hystade ut det i en liten å och lät det driva ner ett stycke med strömmen. Åh, som det sprattlade när jag drog in den. Stoppade abborren i fickan och cyklade hem för att stolt visa upp den för mamma. Jag ville ha den kokad genast. Jag tror faktiskt jag fick det också. Fem eller sex år gammal var jag nog.

Men däri ligger det. I generna. Från den tid vi var jägare och samlare. Att fiska får väl räknas som ett mellanting mellan de två aktiviteterna. Nu har lyckligtvis den primitiva tvångskänslan att tvunget döda och ta hem fångsten, koka och äta upp en kunnat förädlats till begreppet c & r.

Inte nog med det utan nu de senaste 4-5 åren har människan nått sin allra högsta, både ädlaste och mest moraliskt högsående topp någonsin i dessa sammanhang. Jag menar givetvis den fluga jag tog kort på efter att ha fått samtliga tre gäddor på. En lite mindre zilverzara som hängde kvar sedan jag fiskat på ställen där risken för havsöring inte var helt obefintlig.

Fast idag befiskade jag ett ställe där jag har väldigt svårt att tänka mig havsöring men det är väl känt för sitt täta bestånd av spigg men än så länge har jag inte upptäckt en enda. Förmodligen lite för tidigt.

Här en bild på den största gäddan:

Lite märkligt tycker jag det är att den på uppskattningsvis 3,5 kg anses som liten medan en abborre kring 2,5-3 kg betraktas som megastor och den som fått upp den anses som stor hjälte närapå.
Jo, det är klart att jag vet hur det hänger ihop. Det är skillnad på att fiska för att man tycker det är kul och att huvudanledningen har blivit att vilja vara bäst och glänsa med rekord och vinna tävlingar och få beröm. Det är inte så konsigt för det är den övergripande inställningen och uppfattningen som drivs från officiellt håll, kan man säga. Det är bara att kolla på FishEco där det allra mesta handlar om jättefiskar, rekord och tävlingar. Även Sportfiskarna är med på det tåget.
Bin there done that, som man brukar säga. LIte tråkigt kanske att även unga och nykomlingar skolas in i det tänket. Nå, det är upp till var och en.

Fast vänta nu lite:
Innebär det alltså att jag skulle bli precis lika glad för en tvåkilos gädda som för en femtonkilos? Aaaabsolut! Självklart, alla dagar i veckan!

Okej, där överdrev jag väl lite. Eller ganska mycket. Men här och som jag fiskar är det så gott som omöjligt. Men om det skulle inträffa och framför allt; om jag kunde dokumentera det skulle jag förstås slå på stora trumman. Och vill jag framhålla; det ómöjliga skulle ligga i att det inte finns några så stora häromkring, inte att jag inte skulle kunna landa den på min klena utrustning. Så det så.
Nä, nog med spekulationer och önskedrömmar för den här gången.