21-10-25

Måndag

Bra början dåligt avslut

Klarblå himmel och starkt bländande, lågtstående sol. Jobbigt. Det hjälper knappt med solglasögon och keps med skärmen ner över näsan. Så var det på morgonen och hela förmiddagen. Eller morgon och morgon...? Solen går ju inte upp förrän vid 08-tiden och jag la väl de första kasten kring 08:30.
Det brukar vara ett debattämne inom sportfisket det här med färger på betet när det råder solsken. Den allmänna meningen är förstås att då ska det vara så mycket blankt silver som möjligt. Det ska glänsa och glittra! Ju mer dess bättre. Så vilken tur då att jag började med en den här zilvriga gäddflugan:

Är det sedan spegelblankt och lä är ju allt kanon. När jag vadat ut och ställt mig i position dröjde det inte länge förrän en fin 80-cm-gädda gick upp, välvde ryggen i ytan och tog flugan.

 Ja faktiskt, kom jag ihåg att mäta den. Inte på ett sätt som skulle godkännas vid tävling förstås, utan jag höll upp den längs med spöt och måttade. Stjärtfenan vid spöbutten och nosen precis vid 80-cm-markeringen.

Redan nu kan jag avslöja att idag satte jag nytt rekord. Nämligen att alla gäddorna idag vägde mellan tre och fyra kilo. Tycker jag kan använda mängdbegreppet "alla" för det var i alla fall fyra gäddor. Samtiliga på det första stället.

Jag tog bild på bild men nöjer mig med att lägga ut tre av de bästa. 

Jag såg förresten på FishEco (var annars?) om en ny gäddfisketävling. I flugfiske. Minst sagt ovanligt i dessa tider. Fast tydligen är detta det femtonde året de hållit på, såg jag vid närmare koll. Men ändå, finns det kvar så många gäddflugfiskare här i Sverige? Jag har då inte sett någon här i alla fall på flera år.

Fast nu idag, upptäckte jag plötsligt hur först en och kort därefter ytterligare en till ,vadade ut långt därborta. Och kunde jag upptäcka vid närmare granskning att de viftade med flugspön. Vad göra?
Jo, vevade upp, vadade iland, gick bort till bilen och körde därifrån förstås. Och mycket riktigt fick jag syn på ytterligare en bil där jag parkerat med utländsk registreringskylt. För det var också min första tanke att det är säkert inte svenskar där borta. För de få flugfiskare jag sett häromkring de senaste 4-5 åren har kommit utomlands ifrån. Tyskar, danskar och några från kanske Polen eller andra östländer. Det utesluter givetvis inte att även svenska flugfiskare har varit här. Jag menar, jag är ju inte ute varje dag nere vid kusten.

Men tänker jag, fortfarande lever väl ryktena kvar utomlands om att i Blekinge minsann, där är det bland världens bästa vatten för gädda! Missförstå mig rätt, jag har absolut ingenting emot att stanna till och prata med andra gäddflugfiskare om jag skulle stöta på någon på land, så att säga. Det hade varit kul att visa upp mitt lätta spö och jämföra med andras, som jag tror, supertunga spön med förmodligen lika supertunga gäddflugor med extraallt. Och på den obligatoriska frågan, har du fått nåt, skulle jag förstås skaka på huvudet och säga någonting i stil med, nja, ett par smågäddor bara; det var bättre förr. Och det är till och med sant för bland de riktiga storgäddsfiskarena räknas nog alla under fem kilo som småfisk.Och det går ju lättare att prata med en svensk än med säg, en från Polen.

Tillbaka till Täby-tävlingen var den avsedd för tvåmannalag. Från båt. Förstås.

Okej, med detta sagt om det usla fisket här, uppstår förstås ett litet pedagogiskt problem. Hur ska jag då kunna skryta om dagens formidabla svit med bara fina gäddor? Ja, det går ju inte att påstå att de är stora. Men fina kan jag kalla dem utan att någon ska komma här och peka finger:

Wow, kolla så zilverzaran glittrar i solskenet så man bländas!

Lite synd var det att jag fick avbryta fisket på det första stället. Visst, jag kunde väl ha fortsatt och närmat mig de andra men jag lämnade stället till dem. Det är synd att trängas och det finns många andra ställen att testa.

Så ändå ganska glad i hågen körde jag iväg till nästa. Vilket utgångsläge för ett riktigt succéfiske! Och nu har jag infört ett nytt moment i mitt fiske. Fikapaus:

Jepp, ett nyttigt mellanmål med kaka och kaffe.

När jag sedan pigg och alert, vadade ut på det nya stället var jag övertygad om att jag skulle få minst en 5-6 kontakter med gädda. Men snopet nog fick jag inte en enda. Mycket oväntat. Men så kan det vara.

På en del ställen här ute på öarna finns det inhägnade områden med får. Ibland brukar jag vada runt ett staket ute i vattnet och ibland kan man gå genom en grind som man uppmanas stänga ordentligt efter sig. Så brukar det även finnas en skylt att hundar måste hållas kopplade. Som vid det här stället.
Bäst som jag stod där och kastade, hörde jag hundskall från land och upptäckte hur en vit, mellanstor hund jagade ett får. Inte mycket jag kunde göra åt det. När jag fiskat färdigt och gick tillbaka till parkeringen fanns ingen annan bil där heller.

Nå, det var säkert en slumpens skörd att jag bara råkade få sto... jag menar fina gäddor idag.