21-11-16

Tisdag

Stiltje

Rubriken kan vara dubbeltydig. Men idag syftar den faktiskt på det metrologiska och inte på mitt fiske. Det var inte förrän jag avslutat fisket vid 13-tiden som jag började ana en lätt krusning på vattenytan. Mycket sällsynt att hela havet ligger som en spegel så pass länge.

I förra rapporten kanske jag var lite övermodig men det var med en viss rätt, tycker jag nog. Men raskt kom jag ner på jorden igen. Eller snarare i vattnet vid ett av de allra bästa ställena. Dessutom under helt perfekta förhållanden. I söndags. Oj, oj, oj, tänkte jag då, nu blir det rekord! Men fick inte kontakt med en enda gädda! Fortfarande har jag ingen bra förklaring till det.

Så till dagens fiske. Jag inledde under bevakning av beväpnad militär. Ett ställe jag inte besökt på ett par år. De har ju återupptagit värnpliktsutbildning på en del håll här i trakten så det var därför. Men ingen brydde sig om mig och ingen gädda brydde sig om mig heller.

 Inte på det andra stället heller. Men på det tredje smällde det! På en mycket fin gädda: 

Visst, det är så gott som alltid kul och få hugg men extra roligt när det är spegelblankt. Men ser hur vattenytan buktar uppåt, en stor virvel bildas, lyfter spöt och fast fisk! Ibland också den berömda plogvågen som närmar sig flugan.
En mycket fet och fin gädda som kanske, kanske vägde fyra kilo till och med. Jag kollade faktiskt upp min våg för ett par dagar sedan. Batterierna var slut så de bytte jag förstås. Men jag gillar inte kroken på den. Alltså den krok man fäster på samma ställe men håller gälgreppet i. Jag skulle vilja ha en större och liksom skonsammare krok. Den här är säkert jättebra på döda fiskar men inte på sådana man vill släppa tillbaka så oskadade som möjligt. Bland annat därför vägde jag den inte. Och det spelar ju ingen roll om den vägde exakt si eller om den vägde exakt så. Och, detta är sant, är jag inte helt säker, väljer jag den lägre vikten.

Hm... Vad kan den här bilden visa?

Jo, när den förnärmade gäddan simmat iväg med en fnysning, upptäckte jag någonting på botten som jag först tolkade till en död abborre. I alla fall en bytesfisk som gäddan spottat ut. Så jag fiskade upp den med vadarstaven och såg då, lite till min förvåning att det var en ålakuse. Det är väl bäst att kolla så det inte bara är ett dialektalt namn. Vänta ett tag ska jag googla:
Just det; tånglake kallas den också. Men ålakuse här i söder. Det var väldigt länge sedan jag såg någon. Det visar även, som om jag inte visste det innan, att gäddan inte är det minsta selektiv. Den tar det som simmar förbi om den är sugen på något gott. Därför tycker jag det är lite löjligt när man ser färgkartor på i synnerhet wobblers. Det kan vara upp till tjugo olika färgkombinationer med oftast bara pyttesmå skillnader. Jodå, jag fattar. Det är för att man helst ska köpa alla färgvarianterna och så byta ideligen, ideligen.

Här undrar jag om jag inte lyckades ta en av mina allra bästa fiskebilder:

Den fångar liksom gäddflugfiskets själ och hjärta, kan jag inte annat än tycka. Det är väl mest därför också som jag för min fiskedagbok. När jag blir gammal och inte orkar fiska längre, kan jag gå tillbaka och bläddra i min fiskedagbok och tänka tillbaka på hur kul det (oftast) var.
"Ja just det; så var det den dagen; nu minns jag! Wow, vilken gädda!"

Inte riktigt lika kul var det när jag snubblade och föll. Det var som någon satte krokben för mig. När jag kravlat mig upp förstod jag det var jag själv som gjort det. En klassiker i genren: Man går det finns gamla björnbärsrevor. Vänsterfoten trampar ner den lösa änden och högerfoten fastnar i den slinga som bildas och platt fall. Nu inträffade det som tur var i en vägslänt så fallet blev inte så högt. Och det viktigaste; spöt klarade sig. Och kanske lika viktigt; ingen annan såg det heller.