Tredenborg.

Nostalgitripp till Sölvesborg och mina gamla fiskevatten.

Tisdagen den 21/11 år 2000 satte jag mig i den gamle Saaben och satte kurs västerut. Min semester närmade sig sitt slut och på en fyra veckor lång ledighet bör man ju företa en längre resa, brukar det hävdas. Fyra veckors semester i november...? Vem har det och i så fall varför?

En fanatisk gäddflugfiskare förstås! November brukar vara den bästa gäddfiskemånaden och i år mer än någonsin för övrigt. Vädret skötte sig med den äran även idag: Disigt på morgonen. Så uppklarnande och nästan solglimtar. Milt och skönt. Först vindstilla, så en svag sydlig vind. Toppen!
Hela dagen toppen för övrigt! Semesterns bästa fiskedag utan konkurrens. Kanske hela årets förresten. Flera faktorer än det rent fiskemässiga bidrog till det. Det är nämligen på det viset att en del av min uppväxt tillbringade jag i Sölvesborg. Kanske inte helt överraskande ägnade vi oss åt ett intensivt fiskande då. På den tiden hade vi förstås båt och körde med spinnspö. Mycket gädda tog vi då, kan jag säga. Även kan väl så här 30-35 år senare erkännas att vi sålde en hel del av fångsten. Usch och fy! 
Men då gick vi i skolan och behövde pengar så det får väl anses både förlåtet och preskriberat vid det här laget.
Nå, flera gånger under senare år har jag tänkt på mina gamla fiskevatten ur vadningssynpunkt och undrat om de inte skulle vara perfekta. 
Just det, iförd Helly-Hansen fiberpälsunderställ och vadare i vinyl, travar jag omkring på havsbottnarna ivrigt viftande med mitt 10-fots flugspö och lägger ut mina vita gäddsaror. Med hjälp av en flytlina förstås. 

Tredenborgs badplats i Sölvesborg.  På bilden ser det nästan ut som om det vore kväll men kortet tog precis efter frukost och solen hade väl varit uppe en timme redan. På holmen till höger fanns det ett högt hopptorn. Lägg märke till den långa spången ut till ön... Där skulle ett spännande vildmarksdrama utspela sig senare!

Sagt och gjort, idag gjorde jag slag i saken och körde dit på vinst och förlust. Nio mil är det mellan Sölvesborg och Karlskrona så jag körde hemifrån när det var mörkt. Ut till Tredenborgs badplats där jag parkerade och åt frukost. Vädret kunde som sagt inte vara bättre. Dessutom hade det ju nästan stormat som i förrgår och sådant väder brukar pressa in gäddorna i lä. Tog på mig utrustningen och vandrade lika delar down memory lane, som bort mot den vik där vi hade haft båten. En grund och lite gyttjig vik där jag knappt förväntade mig napp. Helt spegelblankt var det också. Jag vadade och kastade mig ut mot en ö som heter Månsaholmen. 

	Därborta, på den skogklädda udden, hade vi vår lilla båt. Vi pratar nu om för runt 30 år sedan...

Månsaholmens högra udde. Insidan av holmen. På min tid fanns det en tät, tät granskog där. Nu är den betydligt utglesad och tunn. Det kan ju i och för sig ha varit tallskog.

  Det verkade helt dött där så jag vevade upp. Men konstigt vilken stor svallvåg som flugan gjorde...
Det var förstås ingen våg utan en gädda som följde efter. Jag stannade flugan och den högg. Bara en liten gädda men den fick höga nostalgipoäng. 
Hela området dit jag var på väg, består av knädjupt vatten med fast sandbotten som grund. Här och där finns holmar, småöar och stengrund utspridda med lite djupare vatten runtomkring. Långt var det att gå och jag fick ta det lugnt för att inte bli svettig för det är ju extra jobbigt att förflytta sig vadande. Men äntligen kom jag i kontakt med fiskevatten i direkt förbindelse med öppna havet. Jag började längs med ett litet stengrund med tångklädda stenar som man kunde kasta längs med. Men helt omgivet av sandbotten och fortfarande knädjupt vatten. Innan jag började kasta tänkte jag feta trekilosgäddtankar. Och mycket riktigt högg en sådan på andra kastet! Kul. 
Inte nog med det, hundra meter längre bort, förbi mörka fläckar och några stenar, kände jag någonting. När jag tittade dit såg jag stora virvlar, skärpte mig och gjorde mothugg precis i rätt ögonblick när den kom andra gången. Denna var stor! 
Jag  vadade in på grundare vatten och fumlade fram kameran. Först får man se till att fotomodellen är rejält uttröttad för annars vill de inte vara med på bild. Tog flera kort på den över den ljusa sandbotten, men tyärr blev de inte så bra. 

Reflexer på vattnet och fel vinkel gör det ofta omöjligt att bryta igenom vattenytan med kameraögat. Men eftersom min åsikt är att även dåliga bilder går att visa, så länge det rör sig om gäddor så tar jag med den här i alla fall!

 Jag vadade iväg med henne som sagt och  släpade till och med upp gäddan på stranden av en liten holme. 

Här ligger hon. Fet och fin, gul och grann, med gäddsaran i mungipan. Snart simmar hon iväg oskadd men en erfarenhet rikare. Det gäller bara för henne att överleva vårens ryssjfiske inne i Valjeviken för lekande gädda så hon kommer tillbaka nästa höst.

I anslutningen till den holmen fick jag en till. Men så dog nappen ut. Fiskade länge och väl på liknande ställen utan att se eller känna någonting. Gick upp på Månsaholmen och kollade den lite. Gick tillbaka och ut i vattnet tillbaka mot där jag börjat. Men satte kursen ut mot några stengrund åt Utkörningen till. Långt att gå var det och svetten började komma igen - jag kan inte fatta folk som hela tiden utbrister i ett "Oooh, är det inte kallt!" så fort man nämner att man är ute och fiskar på hösten eller vintern iklädd vadare. Nu blev det bingo igen. Först en vanlig, så en som tog flugan och så ytterligare en märkesgädda.
 Märkesgädda...?
Det är ett begrepp från ungdomen och betecknar vikt över fem kilo. Det var nämligen lägsta gränsen för Record-fisken i brons för gädda. På den tiden samlade vi nämligen på sådana. Ganska många märken i olika valörer har jag kvar någonstans hemma...
I det sammanhanget vill jag bestämt dementera att jag på något sätt skulle använda den här hemsidan som något slags kompensation eller surrogat för det! Helt fel och enbart förtal är det! 

En udde av Månsaholmen till höger, Skånekusten med Nymölla rakt fram. Läckra stengrund med tång i centrum både på bilden och för mitt intresse.

Tillbaka till fisket:
Även här i Sölvesborg verkade det stämma att gäddorna gärna koncentrerar sin närvaro till vissa ställen på senhösten för ytterligare en bjässe måste ha befunnit sig där. Ty några kast senare, på samma ställe, när jag lyfte flugan till ett nytt kast, uppstod en väldig virvel där gäddsaran nyss hade varit och vågskvalp stänkte upp. Jag såg den inte trots att den befunnit sig helt nära och över sandbotten.

       Obehaglig händelse

Nå, nu var det dags att dra sig bort och ner mot själva Tredenborgs badplats. Jag hade en tid att passa nämligen. Något napp av mindre gädda hade jag men det var allt. Så småningom kom jag i alla fall iland och gick tillbaka till bilen. Men upptäckte där att jag hade lite tid ytterligare på mig. Beslöt mig för att vandra ut till badplatsens yttersta holme där en gång ett hopptorn hade varit och pröva där. Då inträffade en ytterst obehaglig händelse som i och för sig inte har med fisket att göra. Förra gången jag fiskade, på Lindö, berättade jag att jag blev utskälld. Nu upprepades historien med råge. En lösspringande Grand Danois var det nämligen som kom framrusande vilt skällande. Vad gör man i det läget?
Avvaktade och höll extra hårt om vadarstaven gjorde jag i alla fall. Jag trodde den skulle försvinna eller att ägaren skulle ta hand om den men ingetdera. Hela tiden blev den allt aggressivare och det hjälpte inte att jag hela tiden gick lugnt bort, ut mot holmen på den lilla stigen som ledde dit. Den följde efter och gjorde utfall. Jag vågade inte släppa den ur sikte heller utan tvingades mer eller mindre att backa och fick till sist hytta med vadarstaven mot den. Ägaren stod kvar någonstans utom synhåll och ropade och skrek åt den men inte brydde den sig om det. Det var med nöd och näppe jag kunde avhålla mig från att smälla till den. Tur var väl det för vem vet vad ett riktigt slagsmål med en Grand Danois kan föra med sig?
 Jag menar vem vill ha hål i vadarna!
Till sist hade jag kommit ut på holmen och kunde gå ner i vattnet. Innan var det nämligen höga kanter så det gick inte. Nu tröttnade den äntligen och gick därifrån.
Nervös och nästan skakande repade jag av lite löslina och la ut flugan framför mig för att börja kasta. Då, plask och fast fisk!
En fet tvåkilos var det och den hjälpte mig i alla fall att glömma hunden. Sedan ett napp till. Vadade ut en liten bit till och då fick jag min tredje märkesgädda! 

Jag tog några bilder på den också. Egentligen skulle jag ha kunnat fortsätta fisket nu när det var på topp men den #¤%#¤¤ hunden och dess oansvarige #!!%&=&I ägare hade förtagit något av fiskeglädjen och jag gick upp och vidare tillbaka iland. Hela tiden med vadarstaven beredd...
Men varken hunddjävel eller ägare syntes till. 
Dags att summera:
Inte ens Grand Danoisbesten skulle få förta känslan av att det varit en mycket lyckad dag. Jag kan inte förstå folk som enbart ägnar sig åt att flugfiska "ädel" fisk när det är så roligt att flugfiska gädda... Underbart och fantastiskt är det att gå omkring på sandbotten i höstklart vatten och fresta gäddor, både stora och lite mindre, med perfekta betesimitationer som mina vita gäddsaror utgör. Där kan regnbågsfiskare och till och med laxfiskare slänga sig i väggen med sina simpla kreationer i orange och andra naturvidriga färger som med bästa vilja i världen inte kan påstås imitera den prickiga fiskens naturliga föda!
 Roligt att få sanningen om badplatsers förträfflighet bekräftad också. Som jag skrivet om i "Artikeln". Nej, en toppendag helt enkelt! 
OK, inga rekordgäddor visserligen men tre över fem kilo är det inte varje dag som åtminstone jag får. Omöjligt är det inte att jag upprepar besöket i min ungdoms fiskevatten som visade sig minst lika bra nu som då. Men det är ju klart, jag har ju inte fiskat här på 25 år så tillväxten bör ju ha varit god...
Efter besök i föräldrahemmet körde jag hemåt i fullt ösregn och mörker. På hemvägen stannade jag till som planerat i Nättraby där min fiskeklubb passande nog skulle ha årsmöte.

©Gagnekulla Network Productions