Flugfiske efter gädda.

Varför inte leta fram vadarna, kolla upp flugspöt, binda en vit gäddsara, bege dig ner till kusten, se ut ett lämpligt avsnitt, vada ut och börja kasta? Följa den ytgående flugans gång i det klara vattnet och se den uppslukas i en kraftig virvel och plask av en fyrakilosgädda?

Så enkelt är det väl ändå inte, invänder säkert någon, men jag vill bestämt hävda att det kan det visst vara. I det följande tänker jag nämligen ge några råd, tips och exempel på hur man med enkla medel kan bedriva ett effektivt, givande och framför allt roligt fiske. Att det sedan lyser upp de månader som många kallar dystra, kulna, kalla, mörka och årets värsta, nämligen oktober fram till isläggningen gör inte saken sämre.

Varför inte ta inledningsmeningen som nyckelord och gå igenom steg för steg vad som behövs?
Innan vi kastar oss in i genomgången gäller det att bestämma sig för till vilka råden riktas. Jag vill hävda att det är till de kanske två största kategorierna av det som vi i dagligt tal kallar sportfiskare, nämligen flugfiskare och spinnfiskare efter gädda. 
Jag tvekar att använda begreppet nytt om den här sortens fiske för det är en växande skara som vadar omkring längs Östersjöns kuster och lägger ut fluglinan efter den ädla gäddan under höst, vinter och vår. Som en av pionjärerna på området har jag märkt att intresset är i stigande och vill på det här sättet dela med mig av mina erfarenheter.
Men när det gäller spinnfiskare återstår det en sak som jag inte kan lära ut genom skriverier och det är själva flugkastandet. Därvidlag brukar jag råda folk att om de inte har en flugfiskare i bekantskapskretsen, vända sig till en lokal fiskeklubb för där brukar det finnas folk som bara tycker det är roligt att visa hur det går till. För det kan vara svårt att försöka lära sig det helt på egen hand. 

Vadarna.

Många flugfiskare äger redan sådana och det är ett måste när man fiskar landbaserat. Visst, något som heter flytring existerar också men även där är vadare inblandade. Båtfiske kan man naturligtvis också bedriva men låt oss inte låtsas om det nu. 

Tre material finns för tillfället; vinyl, neopren och goretex.
Jag kan säga att jag har haft dåliga erfarenheter av dem alla!
Men samtliga material har som det mesta här i livet, både för- och nackdelar.

Vinyl är billigt men kallt. Men hålen som obönhörligt uppstår är lätta att upptäcka och därigenom kunna laga, genom att man lyser med en ficklampa inuti dem i ett mörkt rum. Goretex är också ganska kallt eftersom de är tunna samtidigt som de är dyra. Dessutom brukar de nertill ha en neoprensocka och så får man dra på sig kängor och hålla på att snöra dem. Och efter fisket får man skölja av dem i vatten för det kommer alltid in grus och sand i dem. De som jag hade läckte som attan. De gick inte att limma täta hur mycket jag än försökte.  -Aha, det var märke X du hade! Ja, bland de läckte 98 %, sade en redskapshandlare nyligen. Men de här, de är myycket bättre! På bilden mina neoprenvadare. Väl limmade och väl använda. Men väldigt varma och sköna när de väl fungerar. De varade bara två säsonger sedan orkade jag inte limma mer. -Aha, det var märke Y du hade! Ja, de var dåliga, sade en redskapshandlare nyligen. Men de här, de är myycket bättre!

Kanske är de det, kanske inte. Man kan ju haft otur och fått ett måndagsexemplar eller ett som legat i ett par år i någon lagarlokal och blivit gammalt. 
Man kan lätt tro att det är när man rör sig på landbacken, tränger sig igenom taggiga buskar och trampar på vassa stubbar eller liknande som hålen uppstår men i mitt fall är det sällan. Jo, en gång trasslade jag in fötterna i taggtråd som låg på botten och då märkte man det med en gång. Fick avbryta fisket med detsamma. Annars sker nog läckorna genom små, små hål och sprickor som närmast verkar uppstå av sig själv. Man kanske töjer materialet för mycket eller att det är sömmarna som ger vika. Som tur är finns det Aquasol eller Liquisol, det är samma sak, som det går lätt att laga vadarna med. Det jobbiga med neopren är att upptäcka de små hålen. Man får fylla dem med vatten och försöka se varifrån det sipprar ut. Men vem, å andra sidan har sagt att det skall vara lätt?

Flugrullen Den är det inte så himla noga med. Inte mer än att den skall passa till spöet, vara saltvattenbeständig, stabil, billig och bra på alla de sätt och vis. En bra broms vill man också ha samt att man kan repa av linan ljudlöst. Bättre rullar än ABU 178 finns säkert på marknaden. Men skall man sedan ha ett par extraspolar blir det en nätt summa. Alltså om man skall skaffa allt nytt på en gång. Ett tips: Kolla in skarven mellan fluglinan och den flätade tafsen!  Man kan använda ett öglesystem men jag brukar binda och limma fast den i stället. Det blir så smidigt och mjukt att man inte känner när skarven kommer in genom toppöglan. Limmet är det ovanstående Liqui- eller Aquasol som ger mjuka limfogar. På själva slitdelen på tafsen, spetsen alltså, är 0,30 en lämplig grovlek. Ett bra riktmärke på hur lång tafsen kan vara är en och en halv gånger spöets längd.

Flugspöt.

Enhands, minst tiofots och minst klass 8 är det som gäller. Detta för att orka kasta de lite större flugor som krävs. 
Vad gäller märken, material, prislägen, aktioner, finish och liknande är jag ingen expert. Kan ingenting helt enkelt. Sedan är det fråga om det är en nybörjade som läser detta. 
Är det en nybörjare enbart i att fiska gädda med sin flugfiskeutrustning är det i allmänhet inga problem. Han tar naturligtvis det han har och oftast brukar det väl ingå en lite grövre utrustning i just den klassen jag nämnde. 
För nybörjaren i flugfiske kan det ställa sig lite svårare. Visst, en klass 7-8 utrustning är mer allround och kan duga även vid kusten men AFTM 9 känns stabilare.
Någon gång har jag krånglat till det för mig avsiktligt och bara för att stila givit mig ut med en lätt #5-utrustning med den vita gäddsaran bunden lowwaterstyle och lyckats få mig några gäddor men det behöver ni inte bry er om. 
Som sagt, ett tiofots enhands spö med ryggrad i kolfiber och så billigt som möjligt blir grundtipset.
När man vadningsfiskar höst, vinter och vår, väljer man ju själv var man ställer sig i förhållande till vinden. I motsats till på sommaren behöver man inte söka gäddan uteslutande på vindsidan om kust, grund och öar utan läsidan går precis lika bra. Ja, i vissa fall är det faktiskt det enda som fungerar. Idealet är att fiska av en kuststräcka i sned medvind. Vad jag menar är att du behöver inte stå och försöka pressa ut en tung fluga i rak motvind så det är inga extrema, jättedyra spön som krävs. Om det nu finns spön som klarar det ens om de kostar en förmögenhet.
Sedan föredrar jag både toppögla och samtliga spöringar med keramisk inläggning. Jag inbillar mig att de sliter mindre på fluglinan. Detta leder osökt in på ämnet:

Fluglinan

Till mångas förvåning är det flytlina som gäller. Är det inte vid botten man ska söka trög gädda i iskallt novembervatten?
Jo, det är möjligt men det är inte lika roligt. Därför följer jag samma princip som mannen som letade efter sin borttappade nyckel under gatlyktans sken. Inte för att han tappat den där utan för att där var det bättre ljus att leta i. Jag menar, lite krav får man väl ändå ställa på gäddan!
Det minsta man kan begära är att den stiger från fyra meters djup upp till ytan för att ta den ytgående flugan. Och det har hänt åtskilliga gånger. Till och med i januari. Mer om det när platserna avhandlas.
Flytlinans ena stora fördel ligger ju i att det gör själva fisket så mycket roligare. 

Du kan följa flugans gång ända från början till slutet om ljusförhållandena är de rätta och du använder vit fluga. Därför kan du också uppleva mörka skuggor efter och även plogfåror. Fast oftast ser du inga som helst spår av gäddan när den hugger, utan bara att flugan försvinner. Samt att du känner det naturligtvis. Även om du har polariserande solglasögon på dig smälter gäddan så väl in i omgivningarna att den kan vara omöjlig att upptäcka.

Den andra stora fördelen är vid förflyttning. En sjunk- eller till och med intermediatelina dimper obönhörligen ner på botten och trasslar in sig i tång, sjögräs och stenar när du ska vada till en ny plats. Om du inte vill veva upp all lina och sedan efter ett par meters förflyttning, åter repa ut den förstås. Till och med om du använder min lilla uppfinning går det inte så bra med sjunklinor i det avseendet.

Vilken uppfinning, kanske du frågar. Jo, en detalj och innovation som jag funderar på att ta patent på och bli miljonär. Den största nyheten inom flugfisket sedan krokböjen! Nja... OK då...  Jo, den består i att man limmar på en handduksupphängare framtill på vadarbyxorna eller vadarjackan. Precis där vänsterhanden lätt når att hänga upp slingor av den intagna löslinan. Tänk dig själv vilken fördel det är även i rinnande vatten där du annars har löslinan tio meter nerströms.  Och naturligtvis vid vanligt flugfiske ute i havet. Det underlättar något enormt när man skjuter iväg linan efter sista blindkastet. Vilket märke är bäst och vad kostar de? Tja, återigen har jag knappt någon aning. Nya märken kommer och går och framför allt nya modeller inom märkena. Fast i det avseendet är nog spömarknaden värst. Det är därför jag inte vill uttala mig om den.

Flugvalet

Det brukar ju vara det som kan ställa till med de värstaste av problem vid ordinärt flugfiske. Skall det vara nyfm eller torrfluga idag, tro...? Eller kanske en liten märla? Eller en streamer kanske?
Ja, ni känner igen resonemangen. Men vid flugfiske efter gädda behövs bara en enda fluga. 
Ja, det är sant!
Det kan man rent logiskt bevisa utom allt tvivel. Om vi tar hjälp av två postulat går det alldeles utmärkt. Det första säger att gäddan äter precis allting som lever och är mindre än den själv. Det tror jag inte är det minsta kontroversiellt. Postulat nummer två vill påstå att gäddan inte blir selektiv. 
Där kan jag erkänna att ibland kanske det inte stämmer till mer än 87 % men det är vackert så.
Nå, under de förutsättningarna räcker det alltså med en enda flugtyp. Och det är den som jag inte helt överraskande kallar för Vit Gäddsara.
Nedan en bild av samtliga de flugor jag hittade när jag gjorde en inventering av vad jag hade i fiskevästen.

Efter mer än 25 års experimenterande har jag kommit fram till en universalmodell. Men väl att märka är att den ännu inte är riktigt färdigutvecklad vad gäller material och bindningsteknik. I korthet består den av tjocka buntar långa strutsherl som man tillsammans med lite glitter, lindar på en Kamasankrok med röd bindtråd. Lackar ymnigt ett par gånger samt fäster en wiretafs. Så är det klart. Märk väl att du kan ha hur liten krok som helst i förhållande till längden på flugan. Till min egen förvåning ibland, fungerar rent löjliga proportioner som 1 cm lång krok upp till en 20 cm lång vinge. Du tappar förvånansvärt få gäddor.  Om somrarna när jag huvudsakligen fiskar från båt, använder jag både sjunklina och ibland lite större gäddsaror.

Se mer här på min hemsida om hur man binder "Vit Gäddsara". Samt inuti de olika dagboksbladen där det inte är ovanligt med flugdiskussioner.

Förr så gick man helt ensam längs de öde höst- och vinterstränderna. Förutom ibland en och annan spinnfiskare och någon enstaka familj ute med hunden. Men under de senaste åren har jag med blandade känslor upptäckt intrång på mina vatten!

Andra fiskare som vadar ut och ivrigt kastar sina flugor mot mina gäddor!

Nå, mest positivt är det väl ändå ty här är kuststräckorna enorma och räcker till alla. Jag har fått kika ner i deras flugaskar men förskräckt ryggat tillbaka, bländad av diverse julgransglitter, neonfärger, hajkrokar och den enda skillnaden gentemot wobbler verkar bestå i att wobblern är lättare! Nå, de får fisk de också, det var därför de lade spinnspöna åt sidan och började med flugfiske efter gädda och liksom jag tyckt att en gädda tagen på flugspö är dubbelt så rolig som en på spinn. Därmed vill jag ha sagt att tydligen kan en gäddfluga se ut lite hur som helst. Men med bara en typ av fluga med sig, slipper man stå där och klia sig i huvudet och undra vilken fluga

man skall ha idag. Många dyrbara fiskesekunder kan ju gå till spillo helt i onödan på det viset! Vad som däremot kan ha betydelse är storleken på flugan. Så se till att ha flera storlekar med er. Både ur fiskesynpunkt och kastsynpunkt. 

Flugfiskeaccessoarer 

En uppsjö av olika mer eller mindre viktiga prylar och hjälpmedel finns att tillgå och fästa på sin person. 

Just fästa, för dels är de lättillgängliga och dels kan du släppa dem när du behöver fingrarna till annat. I synnerhet gäller det kroklossningsverktyget. Här två olika typer. Till vänster en vanligt elektrikertång som funkade ganska bra men vars nackdel var att den var lite för kort i skänklarna samt ganska tung. Den till höger är relativt ny men verkar alldeles utmärkt. Lätt, men ändå stabil och än har den inte visat tecken

på rost. Lite längre än tången också. Du kan även knipsa av linor med den. Det är väldigt bra för ibland är det lättare att pilla ut flugan bakvägen; alltså genom gälbågarna och så klippa av linan. Hur är det med en sådan där fjäderbelastad käftöppnare då? Behöver man inte en sådan?
Nja, jag tycker inte det. Ofta står man ju kvar ute i vattnet när man skall kroka av sin gädda och det kan bli lite för många prylar till för få händer. 
Kopplar man greppet på gäddan brukar den inte orka hålla käften stängd någon längre tid heller. Gäddorna levereras ju med ett perfekt inbyggt handgrepp. Lirka in pekfingret under gällocket och framför den första gälbågen och den är fast. När man lyfter den i det greppet öppnar sig käkarna oftast automatiskt och det är fritt fram att plocka ut kroken. Visst, lite blodvite kan väl uppstå ibland men det får man ta. 
En pin-on reel av lite större modell är helt suveränt här. 

En vadarstav kan i alla fall jag inte klara mig utan. Här en billig men funktionell modell. Slingan på linan använder jag när jag fiskar havsöring eller havsregnbåge. Sådana ogräsfiskar är det ju fritt fram att döda och äta nämligen och då är det bra att fästa dem där. Ett strandfynd; ett flöte till nät, gör att korkhandtaget alltid sticker upp och är torrt och lätt att hitta. Ett tag hade jag en vattentermometer där men dels hade den för små siffror och dels gick den sönder.  Själv har jag en fiskeväst under jackan med tafsmaterial, gäddsaror av olika modeller i plastpåsar, plåster, fiskestatistiksanteckningsblock, blyertspenna och

vad man nu kan tänka ha med sig. En våg är naturligtvis bra att ha, men den har jag i en jackficka. En kamera har jag också och den lever farligt, må jag då säga. Men jag är ytterst feg och försiktig när jag vadar så än har den klarat sig. Men till vad skall man annars ha en kamera till om man inte skall ta en massa bilder av gäddor? 
Då är vi klara med prylarna och beger oss ner till:

Kusten.

Bosatt i trakten av Karlskrona i Blekinge har jag förmånen av en stor skärgård med ett flertal stora öar, vikar och uddar. Men antagligen gäller de följande teserna längs hela östersjökusten norrut också. Från Åhus i Skåne ända upp till Norrbotten, skulle jag kunna tänka mig. Nämligen att under senhösten inträffar förändringar i innerskärgården som gäddflugfiskaren tacksamt utnyttjar.

Inte minst att grunda vikar som förut var beväxta med långt ålagräs blir rena. Fast sandstrand kan framträda. Vattnet blir klart. Smågäddorna verkar försvinna. De större gäddorna vandrar inåt mot lekvikarna. Alla sommarstugeägare, solare och badare försvinner till sina hemliga vintertillhåll. Kusten ligger öppen och fri för dig.
Du blir till och med nästintill väderoberoende. Ty i motsats till sommarens fiske från båt, kan du ändå köra ut till ett passande kustavsnitt även om frisk vind ända upp till kulings styrka råder. Du väljer bara en läsida av en vik eller udde. För det mesta kan du hitta en om du är beredd att köra några extramil med bilen. Det bästa fisket brukar du få om du kan anpassa det till ett kustavsnitt i halvlä.

Själv är jag lite bekväm av mig och föredrar lätt vadning på sandbotten framför heroiskt klippfiske i dånande bränning på osäkert underlag. Och ett bra ställe för nybörjare är badplatser. Där har du ofta en bra sandstrand att utgå ifrån. Även om gäddor kan stå över ren sand så hittar du dem förstås lättare i badplatsens utkanter. Där lille Hampus klagar över att där är så äckligt med stenar och sjögräs! 
Ofta kan det vara större grundområden runt omkring själva badplatsen också. Förresten är badplatser inte bara bra för nybörjare utan jag har själv ett antal badplatser som jag regelbundet frekventerar här i Blekinge. 

Naturligtvis är tångbevuxen, stenig botten ett säkert kort. Men ofta är det så att det blir djupt fort. Alltså att det stupar brant och du tänker att här har jag inte att göra med flytlina. Men jag har märkt ibland att lite tålamod kan göra susen. Ty första gången gäddan ser någonting skymta förbi långt uppe i himlen tänker hon:
—Vad var det? Nej, det var nog ingenting.
Andra gången tänker hon:
—Där var det igen... Äsch, ingen idé att bry sig; det är för långt upp. Fast jag tror att jag stiger lite, lite högre upp, man kan aldrig veta...
Tredje gången:
—En gång till! Det var då själva fanken också! Att man inte kan få vara ifred!
Och då kanske fjärde gången flugan passerar förbi:
—Nu attackerar jag!
Jo, så kan de visst resonera för jag är väldigt insatt i deras själsliv. 

Men som sagt, glöm inte de ställena som ingen vettig sportfiskare skulle drömma om att fiska gädda i om sommaren eller förhösten. De grunda vikarna och utanför sommarstugeägarnas bryggor. Ett annat säkert grundtips är att vintergäddan ofta står i lä. I synnerhet om det blåst friska vindar åt samma håll under några dagar.

Allt är inte positivt. Vi har den vadande gäddflugfiskarens allra största fasa och skräck att se upp för; nämligen den tilltagande jolmigheten i skärgården. Det vill säga mjuka, dyiga, döda bottnar. Det gäller åtminstone här i Blekinge och så gott som undantagslöst hittar man betande boskap av olika slag längs de vikarnas stränder.

Lite praktik

En gång var jag hänvisad till läsidan av en stor ö här i Blekinge. Det blåste för mycket på sydsidan så jag gick ner framför ett typiskt sommarstugeområde. Där var grunt, sandstrand, solstolar och en mångfald med bryggor och små båthamnar som jag ibland var tvungen att gå upp på land för och gå runt eftersom där var lite muddrat. Här och var lite fläckad botten men i huvudsak ren sand. Och till lokalbefolkningens stora häpnad fick jag där ett tiotal gäddor. Bland annat en fyrakilos som hoppade och rusade som en öring. Detta inträffade ganska tidigt på säsongen och det verkar alltid finnas några som bebor stugorna året runt. Men så många gäddor hade han inte fått på hela sommaren, sade en av de bofasta som gått ner till stranden med ett gammalt spinnspö. Ty man får inte glömma hur effektivt flugfisket är gentemot spinnfisket under vissa förhållanden. Det är ju inte enbart för att krångla till det för sig i onödan som flera stycken byter ut jättewobblers och spinnspön mot flugspöt. Det var främst det som den lilla historien var ämnad att illustrera. 10 gäddor, det låter mycket! Men inte får man väl så många varje gång heller? undrar kanske någon.

Nej, ibland får man 20... 
Det här med vad som räknas som mycket och litet samt framför allt vad som egentligen är definition på begreppet "stor" när det gäller gäddor, är en sak som har stötts, blötts och diskuterats en hel del, inte minst på denna hemsida.
Men det kan mycket väl inträffa som toppnotering under en vintersäsong att jag lyckats landa ett tjugotal gäddor. Andra gånger kan jag gå bom, även om det är ganska sällsynt.
I den här framställningen av gäddflugfiske som jag bedriver det har jag koncentrerat den på vintersäsongen. Den räknar jag på ungefär från och med oktober till maj. Sommarmånaderna är det knappt lönt att ta på sig vadarna och försöka fiska. Har man tillgång till båt går det dock alldeles utmärkt att gäddflugfiska från den. Hur det går till mer i detalj kan jag rekommendera den intresserade att gå in i min fiskedagbok och just kolla upp fisketillfällena under juni, juli och augusti. Där kan man få veta ungefär hur jag brukar göra. Om man nu orkar plöja igenom allt det förstås. 
En annan debatt man kan hitta på den här hemsidan handlar just om båtfiske på sommaren kontra vadningsfiske under vintersäsongen. Nämligen vilken sorts fiske jag egentligen tycker är roligast. Det brukar vara lite säsongsberoende hur jag resonerar.

Men här handlar det mest om vadningsfisket:
Ju längre mot vintern man kommer, desto färre gäddor är en huvudregel. Fast glöm inte att en regel för det mesta har undantag. Men ju färre gäddor man får, ju svårare det blir att hitta dem, då blir också varje gädda desto roligare. Ty att få 20 gäddor en oktoberdag är inte 20 gånger roligare än en januaridag då man kanske bara får en. Det är också väderberoende hur utfallet blir. Milda vintrar kan man fiska precis hela tiden. Huvudregeln är finns det öppet vatten går det också att flugfiska gädda.

Får man stora gäddor då? undrar du kanske. Tja, svarar jag, det beror på... Vad är "stor" när det gäller den ädla gäddan? Men faktiskt har jag lyckats landa en och annan tiokilosgädda även om det absolut inte inträffar varje år.  Däremot brukar jag få några åttakilos, sexkilos, åtskilliga femkilos samt mängder med fyrakilos varje år. Och det räcker långt, tycker jag. Ty minns att det gäller på flytlina och att gäddan i många fall hugger som en regnbåge på en black & peacock! Det är en myt att man måste hiva in linan så snabbt att högerhanden fladdrar som på en banjospelare.  Lika gärna eller ännu hellre tar man det lugnt. Du kan ta in flugan som när du nymffiskar. Eller i så kallad sink & draw. Göra en paus då och då och låta flugan sjunka ett stycke. Illusionen av en mört, tobis eller strömming bibehålls bara ännu mer då skulle jag tro. Det är också därför som flugfisket efter gädda är så markant bättre än spinnfiske särskilt under den kalla årstiden, just att flugan rör sig så mycket långsammare i vattnet än en wobbler eller annat spinnbete och ändå är

fisklig. Det är också en oslagbart skön känsla att vada ut i vattnet, vadarstav i höger hand och riggat flugspö i den vänstra och ha en fin sträcka framför sig. Gärna skall det vara fast, ljus sandbotten där du går men ändå ha små tångklädda stengrund i närheten som du kan lägga kasten bredvid. Helst ska det blåsa måttligt till friskt vind men just där du befinner dig skall sträckan ligga i lä. Lite duggregn skadar absolut inte. November skall månaden heta... Då trivs jag som bäst. Därför brukar jag försöka spara semester och annan ledighet till just vår elfte och bästa gäddmånad.
I utlandet har man försökt att efterlikna det här sättet att fiska men inte riktigt lyckats. I Florida har man väl kommit en bit på vägen med sitt flatsfiske efter bonefish och liknande. Men inte går tropiskt solsken upp mot svenskt, mildmulet novemberrusk  inte!

Ett glädjande förhållande är att de allra flesta som håller på med flugfiske efter gädda tillämpar catch & release. Ty så är det skrivet att en gädda är alltför värdefull för att bara fångas en enda gång!

Som slutord vill jag framhålla att detta är mina egen tolkning av gäddflugfiskets verklighet. Andra må ha kommit till andra slutsatser efter andra erfarenheter, vad vet jag. Samt att jag kommit fram till dem här i Blekinges skärgård. Hur det är i till exempel insjöar är ett outforskat kapitel för min del. Men skulle tro att en flytring skulle vara ett suveränt hjälpmedel där. Bättre och roligare än båt föreställer jag mig.

Mer tips, idéer och kanske till och med inspiration kan man finna i mina dagboksblad. De är ganska talrika vid det här laget och av skiftande kvalité. Som tur är kan jag lite skylla på tidsbrist därvidlag. För de allra flesta har jag lagt ut senast två dagar efter själva fisketuren, många redan dagen efter. 

 ©Gagnekulla Network Productions