05-07-09

Lördag

Dragkamper

eller

Använder bakterier hatt?

Nu har det varit rena Medelhavssommarhetta här i snart fjorton dagar. Samt en ihärdig ost-nordostlig ganska frisk vind. Av olika skäl varav det sistnämnda också har spelat in har jag inte fiskat nu på länge. Därför har den annars ovanliga situationen infunnit sig att trots "fint" väder har det ända tills nu rått högvatten. I början av perioden cirka 20 cm över men så har det gradvis sjunkit och idag till cirka normalvattenstånd. Jag har varit inne och kollat på listan på smhi och kunnat se hur vattnet gradvis blåst ut ur Östersjön och jag antar att det är bra. För det kommer att ge plats åt nya, friska saltvatteninsläpp i Östersjön och det är bra. 
Eller inte. För vad jag också har läst är att tidigare friskvatteninflöde av saltvatten har på något sätt ökat fosforhalten i Östersjön. Det nya vattnet lär vara tyngre och sjunker ner i djuphålorna vilket är bra för torsken men å andra sidan virvlar det upp bland annat de här fosforsalterna högre upp i vattenskikten. Och det i sin tur är bra för algerna. Men det är dåligt för människorna, anses det. För de kan de inte bada och då är katastrofen nära. 
Fast å andra (eller är vi nu inne på tredje sidan?) är det bra för tidningarna för då har de något att skriva om hur farligt och giftigt det är. Skall man tro på vad de skriver (vilket jag har slutat göra för länge sedan, åtminstone kvällspressen) skulle det räcka att doppa stortån i vattenbrynet förrän man dör knall och fall, så mycket nervgift och levertoxin som det innehåller.
Men det är inte trevligt att fiska i, håller jag med om. Den tidiga sommarvärmen har medfört att algblomningen har börjat tidigt och stora områden siktats kring Gotland och Öland och att det bara var en tidsfråga innan de skulle blåsa in hit. Jag hade hoppats på att åtminstone hinna med en fiskedag i algfritt vatten men se det gick inte. För som i gårkväll hörde jag från en öbo att nu har den kommit i tjocka, gula skikt. Inte så kul. 
Men på tal om sommaren och tidningar brukar det vara på det viset att de erbjuder extra sommarläsning. De har väl någon gammal skåpmat i form av överblivna artiklar eller sådana de köpt på rea som de vill bli av med. Och då vill jag inte vara sämre. Jag hittade just en sådan gammal artikel från i vintras som av någon anledning inte kommit med. Den har i och för sig varit ute någon vecka men länken ligger på det jag kallar "Regnbågsmenyn" en bit ner på min ingångssida så ingen har nog uppmärksammat den. Men som extra läsarservice lägger jag länken en gång till här: Här!

Tillbaka då till dagens fiske som knappt höll på att bli av. Högsommarvärme och algblomning är ingen kul kombination för själva fisket så det var egentligen inte det som blev huvudanledningen utan mer för att komma ut på sjön där det fläktade lite. Likaså att motionera båten lite. Det är nämligen inte bra att den ligger stilla för länge i sommarhettan. Trots att jag använder bottenfärg för att skydda mot alger, snäckor och framför allt havstulpaner vet jag av erfarenhet att de ändå får fotfäste om man inte är ute och kör då och då. 
Tog därför med mig liggunderlag och bok och körde ut inte så där fruktansvärt tidigt heller. Till en skärgård som man också kunde räkna med var sprängfylld med sommarstugeboende, vanliga turister samt naturligtvis alla vanliga karlskronabor också. De allra flesta försedda med var sin båt också.
När jag väl kom ut blåste det inte ens utan hela havet låg spegelblankt och det var 25 grader varmt redan klockan åtta!
Men allt det andra stämde, båtar och folk överallt och vattnet var som ärtsoppa. Hur stora utsikter till ett bra fiske har man under sådana förhållanden?
-Frågar du mig? Jag vet inte så mycket om sådant. Jag är ju Internetombudsman.
-Vem skall jag annars fråga och lite bör du ha snappat upp så noga som du övervakar den här sidan. 
-OK då... Vad gällde saken...? Om hur stora utsikter till ett bra fiske man kan ha under sådana förhållanden du beskrivit?
-Just det. Skulle de fylla upp en tunna?
-Skojar du?!
-En spann då?
-Lägg av, va!
-En tillbringare?
-Absolut inte!
-En kaffekopp då?
-Sällan!
-En fingerborg?
-Nej, det är för mycket.
-Den ihåliga bakre delen av ett diabolo blyhagel till luftpistol då?
-Nu börjar vi närma oss men nej... En sådan rymmer alldeles för mycket.
-En bakteries hatt då? Vissa sorter har det, lär oss vetenskapen.
-Ja... Ja, det kan stämma.

Då så... Det var bra att få det utrett och bekräftat att förutsättningarna inte var stora till ett bra fiske idag.
Men nu är jag sådan att har jag spö, rulle och vit gäddsara med mig så gör jag mitt bästa för att dra upp lite gädda.
Hm... Huvudregeln när man berättar sina fiskeupplevelser brukar vara att får man fisk är det skicklighet och blir man utan är det otur. Men idag borde jag ha köpt en lott på hemvägen för så skicklig är jag inte.
Däremot är min lokalkännedom enastående och jag vet var det brukar finnas stora gäddor. Men att de skulle ta just idag; det är det som är det svårförklarliga. Vad skall man säga när själva verkligheten sade emot mina allra som mest upprepade visdomsord? De som jag så vackert satt på rim och lyder: "Sommar, höst, vinter och vår
                                                   från fiske i bleke du tomhänt går"

I alla fall slog den här gäddan till vid ett stengrund inomskärs alldeles utanför en småbåtshamn. Turligt nog såg ingen när det hände eller hörde plasken.  Man vill ju precis inte upplysa folk om att det går sådana gäddor precis utanför deras stugknut.  Jag blev själv förvånad när jag efter en lång kamp såg hur pass stor den var.

Jag uppskattade dess vikt till någonstans mellan sex och sju kilo faktiskt. Som synes satt den lilla kroken alldeles perfekt och var bara att lossa. Den hade inte ens knycklat till tafsen. Det tackade jag för.
Då hade jag fiskat i knappt timmen och blivit allt svettigare och varmare. Jag hade ju tänkt vara ute hela dagen och jag vågade inte ta av mig hatt och skjorta så pass tidigt. Solen strålade som en liten Tjernobyl på den molnfria himmelen och bombarderade en ständigt med diverse högenerigpartiklar av ej nyttigt slag. Tidigare hade jag sett skymten av en kilosgädda när jag väldigt sakta fiskade av en sträcka. Skulle jag någonstans fick jag ro för drev gjorde jag inte. Men på samma ställe fanns det minst en stor gädda till som jag såg följa efter. Efter ytterligare en stund fick jag en liten kilosgädda som jag fick dölja för en annan båt. Den kom sakta utkörande från den nämnda småbåtshamnen och de två ombord satte igång att spinnfiska där jag varit förut. Då tyckte jag att jag hamnat för nära civilisationen, startade motorn och körde lite längre ut och bort. Kunde också se folk som ivrigt gick ner mot stranden för att ta ett svalkande morgondopp men som tveksamt stannade när de upptäckte den gulgröna sorjan ända inne bland strandstenarna. Med hängande huvud gick de tillbaka upp mot sommarstugorna eller husvagnen. Jag kan tänka mig att de började få panik för var skall man ta vägen en dag som idag om man inte kunde bada?
Det var hett!
Men konstigt nog fick jag ännu en hygglig gädda mellan tre och fyra kilo alldeles intill ett badsällskap in spe. Det vill säga de hade nog hoppats på att kunna bada för där var vindskydd och parasoller uppställda men inga vågade gå i vattnet. Och med den värme som rådde redan tidigt på dagen kunde de heller inte ligga i solen. Så vad skulle de göra? Fly upp i skogen? Få värmeslag? Köra in till stan och gå på ett varuhus för där inne är det svalt. Eller sätta sig i sin bil med AC om de hade någon? 

Själv var jag tvungen att lätta på klädseln och smorde in utsatta kroppsdelar med någon solsmörja och körde vidare. I vanliga fall är det svårt att få bildbevis på de stora fiskar man hela tiden begär att folk skall tro att man fångar. Men med hjälp av min fotograferingskompis lyckades jag dokumentera nästa stora gädda. Vad jag kunde bedöma exakt lika stor som den förra.  Den befann sig exakt där jag trodde. Algerna gör ju att sikten försämras så dant för mig. Men ändå kunde jag se hur den långsamt och makligt följde efter där den stått på halvmeterdjupt vatten och att den faktiskt gapade. Man ser hur det liksom blir vitt kring nosen. Men den tog inte utan vände utåt.  Naturligtvis lägger man ju nästa kast i den riktning den tagit. Men i 87% av fallen brukar det inte löna sig. Ibland kan den i och för sig följa efter en andra gång; jag har sett procentsiffran på det beteendet men glömt den.  Men denna högg! Fast i och för sig kan det inte uteslutas att det var en annan gädda för här kan det finnas flera.

I alla fall beklagade jag att jag inte hade vadarbyxorna med, gått i land och kastat med den lätta utrustningen för så starka de är nu! Kolossalt envisa och de gör långa utlöp. Men vadarna hängde fortfarande hemma i garaget där även mitt lätta spö stod. Det var alldeles för varmt att ens förflytta sig tio meter iklädd vadare idag, hade jag bedömt det till. Men jag hade ändå aldrig gått iland här och hade jag gjort det hade jag inte kunnat smyga mig på den gäddan heller. Som syns på bilden är det fortfarande blankvatten nämligen. I och för sig har det börjat blåsa lite, lite grann men algerna håller ner vågbildningen så det är därför det verkar vara helt bleke.
Än hade jag inte bytt fluga vilket skulle innebära att jag bland annat fått två gäddor på över sex kilo på samma lilla Kamasan medkrok #4. Lite tilltufsad hade den blivit och korkskruvslik kunde man börja kalla tafsen men jag bedömde den till att den nog håller för minst en gädda till. Men det höll på att sluta olyckligt för den stackars gäddan. Efter att ha släpp tillbaka den och pysslat en stund med grejorna råkade jag upptäcka något som lyste vitt på bottnen. Vitt, stort och U-format.
Hjälp, det var ju gäddan som låg och drunknade! Snabbt fram med mobilen och slå II2 till Ambulansen! Men snart insåg jag att den inte skulle hinna fram i tid varför jag grep åran och manövrerade mig i position. Försiktigt, försiktigt lyckades jag komma under den med årbladet och sakta lyfta den uppåt. Då, Gudvaretack, började den andas igen och simmade därifrån för egen maskin. Jag kunde pusta ut. Det hade varit så nära att förlora en kär vän!
Det är väldigt sällan att de blir så chockade över att ha fått syn på mig att de hjälplöst sjunker till botten på det viset men ibland inträffar det som sagt.

Tja, idag verkar jag inte kunna hejda mig själv. Snart var det dags igen fast bara ännu värre. Rodde och fiskade mig bort till nästa storgäddeställe och fick mycket riktigt napp där. Men alls icke av en i samma klass som tidigare utan högst tre kilo. Nå, jag vevade upp och tog in den närmare båten. Jag såg den tydligt för just här var det inte så mycket alger. Men jag såg också en skymt av en större gädda som kom farande och svepte förbi. Om den också hade varit efter gäddsaran eller bara blivit allmänt upplivad av sprattelrörelserna i vattnet är svårt att säga.  Nå, trekilosgäddan lossnade och glad för det var jag. Istället rodde jag tillbaka en bit och tänkte att varför inte prova efter den lite större? Drev sakta över samma område igen. Märkte inget där jag bedömde att den andra gäddan simmat. Men när jag kom fram till där trekilosgäddan släppt kände jag ett hårt hugg. Men inte så där jättehårt men stack iväg gjorde det i alla fall.  Såg väl både virvel och en skymt av gäddan och missbedömde storleken i det att jag fick för mig att den var i femkilosklassen.  Slängde i draggen och lät fisken springa ut med löslinan istället för att jag skulle veva upp den.

Så började slirbromsen knäppa för den slutade inte simma med det. Snart var hela fluglinan ute och backingen började också rinna ut! Och hur ofta händer det i verkliga livet?
-Frågar du mig?
-Äsch, bort med dig! Det var förstås bara en retorisk fråga för att förhöja spänningen och intensiteten i skildringen! Och nu har du fördärvat den!
-Jaså, plötsligt duger man inte! Nähä, det är inte lätt att veta när det är allvar och när man anses obehövlig!
-Jag tror jag klarar detta själv, tack så mycket!

Nå... Jo, så höll det på så länge att jag började bli misstänksam. Man kunde pumpa och veva in den ett litet stycke, bara för att märka att den genast rusade tillbaka helt och totalt ostoppbar. Det upprepades flera gånger och jag tänkte att det var värst vilken seg femkilos detta var. Fortfarande levde jag i den villfarelsen nämligen. Så är det nämligen att så här mitt i sommaren kan just femkilogäddorna uppträda på det viset. 

Men när jag första gången fick se den i dess verkliga, väldiga storlek blev jag lite svag i knäna. Den såg enorm ut! Plötsligt började jag oroa mig för framför allt tafsens kondition. Jag såg nämligen inte till själva flugan vilket måste innebära att den satt ganska långt ner och sålunda skrapade mot tandraderna. Inte bra! Så nu blev det väldigt nervöst när det gjorde en hel del absolut onödiga nya rusningar! Men till sist blev den spak och följde med ända fram till båtkanten och förblev där. Så tack vare att själva kampen tagit så pass lång tid var den ordentligt snäll och foglig när den kommit så långt och jag kunde enkelt och lätt lyfta in den. Eh... När jag skrev lätt menar jag absolut inte viktmässigt. Tvärtom var den tung! Jättetung! Under tiden hade jag plockat fram vågen och vägde den och även om det blev lite oroligt och bråttom när det skedde så är vikten 10,5 riktig.  För att det riktigt skall framgå tar jag med två bilder på samma gädda. Tyvärr kom jag aldrig till att mäta den.

Dels med tanke på vad som höll på att hända med den förra gäddan ville jag inte ha den uppe i luften mer än nödvändigt och dels kändes det inte rätt att lägga ned den på den brännheta båtbottnen. Samt att dels för att jag glömde bort det. 
Men den var låååååång!
Och när jag satte tillbaka den var jag så försiktig så. Jag höll den i stjärtspolen och drog den fram och tillbaka i vattnet. Ända tills den kände sig ordentligt besvärad och förlöjligad, svepte till med kropp och stjärt och förnärmat simmade därifrån så fort den kunde. 
Så vad kan man mer begära av en fisketur?
Ingenting så därför slutade jag fiska där och körde inomskärs och ankrade upp. Tog bort mittbrädan, vecklade ut solmadrassen, tog fram bok och termos och gjorde det bekvämt för mig. 
Innan jag slutar kom jag att tänka på att det egentligen bara är bra för min egen egoistiska del att algblomningen börjat så tidigt i år. Med lite tur håller det varma vädret i sig och enligt uppgift kan blomningen vara över då lagom till min egen semester börjar om dryga fjorton dagar. Därmed är det slut och... Nähä... Vad vill du nu då?
-Jo, jag har undrat lite om det där med bakterier och hatt. Stämmer det verkligen? Som Internetombudsman vill man ju inte medverka till att sprida falska uppgifter här på nätet. Det har ju börjat få rejält dåligt rykte redan, menar jag.
-Jo då, det är riktigt. Egentligen heter det capsula mitocondrii och vill du höra om mekanismen bakom?
-Ja, det är väl bäst... Jag har nog läst dina andra "vetenskapliga" rön i andra sammanhang.
-Jo, vi har alltså den här bakterien av pseudomonas-stam som en vit blodkropp upptäckt. Den vita blodkroppen kallas för T-lymfocyt och skyndar fram och sätter ett märke på bakterien. En antikropp som den fäster på bakteriens mitokondrie. Jaha, och så simmar lymfocyten iväg och säger till en annan vit blodkropp som heter makrofag att nu får du banne mig göra en insats. Makrofagen får alltså order om att köra iväg och gripa bakterien. Ordern får den i form av ett ämne som heter cytokin och talar om för makrofagen att allt som är märkt med T-lymfocytens antikropp är det fritt fram att käka upp. Men när då makrofagen kommer ångande så vips, sätter bakterien på sig sin hatt och blir därmed osynlig för makrofagen. Smart va!
-Hmmm...? Jag vill nog ha mer garantier.
-OK då. Det är lika sant som att du existerar; blir du nöjd då?
-Javisst! För vem kan väl tvivla på sin egen existens!? Det går inte!
-Vet du vem som sade det?
-Jag för två sekunder sedan?
-Skärpning nu! Nej, det var en fransk filosof vid namn René Descartes som körde med den grejen. Men jag kan väl erkänna att det nog inte skulle löna sig att leta efter den där holmen eller ön Knivskär på ett sjökort vid vilken jag falskeligen påstår att jag fick gäddorna.